A home without a cat is just a house.

Uppvuxen i en relativt stor familj (stor om man inte jämför med de som är med i Familjen annorlunda) så måste jag säga att ensamhet är ingenting jag uppskattar. Inte i några mängder i alla fall. Jag vill ha rörelse och tjatter. Sällskap. Finns det någonting som jag hatar nästan lika mycket som att behöva sitta still så är det att vara ensam. En stund går fint, kanske till och med några timmar. Men sen?! Jag behöver social stimulans, sällskap.

Veckor som den här, det vill säga då Markus jobbar kväll, är jag mer tacksam än någonsin över vår lilla skatt. Han må vara lite underlig mellan varven, ja - kanske till och med större delen av dygnets 24 timmar. Men han är så rolig. Lite som en blandning mellan en hund och en katt. Äter allt, är med överallt, apporterar, spinner och sover. Och springer!
När ingen annan gör mig sällskap är han alltid där. Ligger på min mage eller över tangentbordet, han till och med försöker vara med då jag spelar kinect(eller då jag badar för den delen!). Lilla buse.