Tacksamhetens dag.

Idag är det precis ett år sedan jag hörde det inspelade meddelandet i röstbrevlådan. Ett år sedan jag blev så rädd att jag trodde att mitt hjärt skulle stanna. Ett år sedan det kändes som att jag inte kunde gå själv. Ett år sedan jag glömde bort att andas.

Jag kommer aldrig glömma. Känslan av att bara ha ett röstmeddelande och inte veta mer.

Ringa. Ringa igen. Ringa igen. Svära över en satans telefon. Ringa andra. Inte få svar. Ringa mer.

Panik i hjärtat. Panik i hjärnan. Jag vill ge miljoner kramar till Markus chef när han plockar upp mig på väg till sjukhuset i Lycksele. Jag är i alla fall på väg. Paniken i hjärtat finns kvar, men paniken i hjärnan lugnar ner sig lite då förnuftet förklarar att jag är på väg. Att jag försöker på något sätt.

Olika besked. De gick. De åkte bår. Bra eller dåligt. Hopp, förtvivlan. Men de åkte ju helikopter? Försöker stänga av alla spekulationer och bara vänta på att få besked.

Framme i Lycksele känns det som att jag flyter fram. Hjärnan ropar till hjärtat nästan framme nu!

In på akuten, men så finns där ingen Markus. "Vem är du? Jag måste kolla med en läkare.. Han ligger på intensivvårdsavdelningen.." Någon tömde ut vattnet ur bassängen. Kroppen flyter inte längre. Hjärtat slår tvåhundra slag extra och kroppen så fruktansvärt tung.

Blir hämtad av läkare. Får Markus förlovningsring. Det känns som att det är hans hjärta jag bär runt på och inte en simpel ring. Jävlar om jag tappar det nu. Eller om nån tar det. Hemska tanke.

Invisad på ett rum. Det känns som att jag är med i en film. Fotöljer, ett litet bord, en blomma och en ljusstake. De vill att jag ska sätta mig ned. Tanken slår mig, nu kommer de att berätta att jag inte hann.

Jag ber en bön. Jo, jag gjorde det. Alldeles själv. Gode Gud, låt honom leva. Han får det mycket bättre här hos mig. Jag lovar att göra allt. Alltid vara där. Alltid älska. Alltid villkorslöst. Alltid vara tacksam. Jag gör vad som helst..

Beskedet som läkarna ger går inte att tolka. Att kroppspulsådern har ett hål och att läget just för tillfället är stabilt klingar inte väl i samma mening?! Min hjärna försöker vara så förnuftig det bara går trots att den egentligen inte alls fungerar. Så jag frågar, hur allvarligt är det egenligen? Läkeran mantrar väldigt allvarligt, men just nu stabilt. Tack det var ett bra svar.

Flyger helikopter över vintervitt landskap som visar sin allra finaste sida i vårsolen. Koncentrerar mig på att inte gråta. Och för guds skull får jag inte visa att jag är rädd, tänk om jag skulle få Markus att tvivla på om han fixar det. Det får inte hända. Renhjord som spatserar över en sjö. Försöka komma ihåg att inte gråta. Ser på den finaste som ligger där och inte veta vad som kommer att hända. Koncentrerar mig ännu mer på att inte gråta. Lovar mig själv att inte åka helikoper förrän den dagen vi gifter oss. Det kommer en tår, men det torkar jag snabbt bort. Håller tummarna att han inte såg något.

In på NUS. Personalen drar traumalarm. På ett kick blir jag som en myra i en myrstack. Blir uppmanad att sätta mig ner en stund. Försvinner bland alla människor. Jag hör hur läkarna och sköterskorna frågar om anhöriga har blivit kontaktade. Försöker svara men det är för mycket folk och jag tror inte att jag kan andas ordentligt. Efter ett tag verkar de funderat ut vilka som ska göra vad och bestämt sig för att några kan vänta i korridoren. Det känns skönt när jag kan räkna de som är kvar. Situationen känns helt plötsligt lite mer hanterbar.

Nästa anhalt intensivvårdsavdelningen. Jag får vänta i en fotölj i korridoren medan de ska röntga och ta fler prover. Varje minut känns så vanvettigt lång.

Så får jag veta att de ska operera med en gång. Jag får gå in en sväng. Försöker säga, lycka till, jag älskar dig, hejdå. Men jag vet inte riktigt vad jag säger. Har fortfarande lite problem med att koncentrera mig på att inte gråta. Jag tar en kram. En hård, men samtidigt väldigt försiktig, lite från sidan-kram. En snabb puss på pannan innan jag skyndar mig ut i korridoren igen. Tårarna är så nära, men jag håller emot så mycket jag kan.

En av läkarna frågar hur jag mår. Allt brister. Alla tårar kommer, det känns som att det inte kommer ta slut. Ett djupt andetag. Bryter ihop, kommer igen.

Senare sitter vi där i familjerummet och väntar. Jag, Ivan. Marie och Linda. Allt bara står stilla. Men det känns bra att vara tillsammans. Underskatta inte känslan av att vara tillsammans. Det tar lite längre tid än planerat, men tillslut är väntan över. De har ordnat till kroppspulsådern och tarmarna. Revbenet får läka av sig själv.

Efterföljande nätter är ett evigt gråtande. Jag är både ledsen, trött, tacksam och rädd. Jag somnar gråtande och vaknar gråtande. 

Idag är jag tacksam för att det ändå gick så bra. Jag är så fantastiskt tacksam att jag inte riktigt vet vad jag ska vara tacksam för. Jag kan komma på hundratusen anledningar. Allt.

Fredag

Härliga fredag. Äntligen helg eller?! Jag vet inte. Just nu känns det enklare med vardag. Kost och träningsschema passar liksom bättre in på vardagar. Visst är jag lite trött ibland under vardagarna men då hinner jag inte känna efter så mycket. På helgen hinner man både känna efter och bli sugen på diverse utsvävningar. Mycket erbjudanden om fika hit och fika dit. Bjud mig på en promenad och en 140 gram kvarg, tack.

Är så sjukt nöjd över att jag har pallrat mig upp till gymmet varje dag. Trots att jag blir både trött och irriterad av det här matschemat. Måste passa in träningen perfekt mellan två "mål" annars blir jag jätteskakis och mår illa. Men jag börjar få kläm på det nu. Jag vet ungefär när jag bör gå, hur lång tid det kommer att ta och hur hårt jag vågar pressa mig själv. Framförallt har jag lärt mig att ALLTID ha matlådor i kylen som bara går att plocka fram. Tro mig, man blir galen av att stå och väga upp mat (läs framförallt kvarg) stup i kvarten. Jag väger allt. Vartenda riskorn. Jag kan inte slarva, det ligger inte i min natur. Antingen gör jag, eller så gör jag inte. Fullt ut. Varje dag.

Jag har lovat mig själv att fixa schemat månaden ut, även den här helgen. Men jag har andra planer för helgen också, jag ska sooova. Sova bort hunger och onda ben. Sova mig till mängder av energi och motivation. Och dricka te.

Morgonpromenad

Promenerade med Markus imorse. Lämnade av honom på jobbet och gick sedan en sväng innan det bar av hemåt igen. Det är så skönt att komma ut på morgonen. Jag kommer igång på ett helt annat sätt än om jag bara är inne och degar på. Jag har massor att göra idag så det kändes klokt att starta dagen såhär. Uppfylld av friskluft och energi ska jag nu: Läsa och sammanfatta inför litteraturseminarium, skriva ett CV och kanske ringa eventuella praktikplatser.

Måste först leta redan på varma kläder så jag får upp någon värme. Det var skitkallt ute idag -20 grader och det blåste rätt fint mellan varven. Så här frostig var jag då jag kom hem!

Dag 2/29

Ja hur går utmaningen? Måste säga att träningen och maten gick galant igår! Träningspasset var ordentligt svettigt och jag var inte hungrig en enda gång. Trots att jag var vaken från sex igår till typ fyra imorse. Lite smått skeptisk var jag dock imorse. Hur fan skulle jag orka träna och käka efter schema då jag sovit 3 timmar?! Min kropp sa: död. Men det gick hur bra som helst.
Det måste ha varit promenaden upp till Tenton som fick mig att vakna till liv. Såå kallt, såå vackert.

Ibland kommer jag liksom på mig själv med att vara så där sjukt nöjd, eller lycklig. Lycklig över att just jag får vara HÄR. Tänker på citatet på ett av mina halsband "Detta ögonblick bär på en gåva". Just nu är det härligt. Just nu är det så fint. Promenaden till gymmet fick mig att känna så. Guud, vilken tur jag har som är precis här och nu. Det är en härlig känsla vill jag lova. Önskar att jag kunde spara den och plocka fram den nån gång då den behövs. Kanske ge bort den till någon som behöver. Har tyvär inte hittat något sätt än.

Har hunnit haft besök också. Jag hade nästan förträngt att det var min födelsedag, sen blev jag överaskningsuppvaktad. Lyx. Kaffe, sällskap och spel. Det hela har varit en nästintill perfekt dag. När Markus kommer hem blir den perfekt. Känns som att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Det var igår. Men ändå, jag längtar.