lördag 6 augusti 2011

Gulltussar

Jag och Markus äger världens sötaste, och vildaste, gulltussar. När Markus jobbar sina längsta arbetsdagar så är jag innerligt tacksam för de små liven. De är inga människor, nej. Men det är så härligt med lite sällskap. De står på kö för att få ligga (eller stå och trampa) på min mage. Lester ger en lite lätt massage medan Knut i princip försöker magpumpa mig. Men det är ju tanken som räknas, så jag är lika glad för det.
Ibland känner jag mig som Lotta på bråkmakargatan då hon rymt hemifrån. Där sitter jag i Tant Bergs uthus på vinden och sjunger "Då tänder jag mitt lilla ljus, då har jag ingen mer än katten". Man sjunger ju i och för sig att detta är på natten, men jag känner igen mig ändå. Oftast känner jag så då jag saknar alla som bor (hemma) i Övik, spontan kaffedrickning och påhälsning.

Då är det bra att ha två katter som hittar på bus. Jag tror att de har en konspiration. Varje dag hittar de på nya bus, och nästan jämt så hjälps de åt på något underligt sätt. Knut vet precis hur man öppnar strumplådan och det gör han så gärna. Medan han gräver ner sig där så tar Lester hand om alla strumpor och springer och lämnar dem lite varstans. När jag bäddat sängen så drar Lester bort överkastet på halva sängen och dit går Knut och lägger sig för att gosa. Köksbordet är en given busplats. Dit söker sig båda för att ligga och brottas med varandra. Då är de liksom i rampljuset med en gång. Sedan sätter de sig på var sin sida om mina blommor och äter som om de var kor båda två. Vilda och söta på samma gång.

Om du frågade mig igårkväll(..läs natt för min del) hade jag nog bara gått med på att det var vilda. Efter 24 tog Lester och grävde ur mitt blomsterarrangemang som jag fått av Marie. Det var mossa överallt! Fram med damsugaren och städa. Jippie! Efter en halvtimme hör jag "krasch" och sen ett konstigt "rinnande" ljud. Då var det Knut som rivit ner den stoora vasen med liljor som stod i köksfönstret. Vattnet forsade ut över bordet, ner på mina stoppade tygstolar och helt plötsligt hade vi en jättesjö sjö inne i köket. Känslan då? Jippie igen. Eller inte.

Men när jag vakande imorse och båda två ligger i sängen på rygg mellan mig och Markus och snarkandas (ni vet så där lite sött och sövande, inte högt och störande). Då var den där "icket-jippie" känslan som bortblåst och jag var bara glad.

Lägger upp en film på Lester där han försöker snutta på en garnstump som han rivit fram på soffan. Tyvär hann jag inte få fram mobilen medan han stod och sög som mest, men det syns nog vad han försöker göra ändå.