Tacksamhetens dag.

Idag är det precis ett år sedan jag hörde det inspelade meddelandet i röstbrevlådan. Ett år sedan jag blev så rädd att jag trodde att mitt hjärt skulle stanna. Ett år sedan det kändes som att jag inte kunde gå själv. Ett år sedan jag glömde bort att andas.

Jag kommer aldrig glömma. Känslan av att bara ha ett röstmeddelande och inte veta mer.

Ringa. Ringa igen. Ringa igen. Svära över en satans telefon. Ringa andra. Inte få svar. Ringa mer.

Panik i hjärtat. Panik i hjärnan. Jag vill ge miljoner kramar till Markus chef när han plockar upp mig på väg till sjukhuset i Lycksele. Jag är i alla fall på väg. Paniken i hjärtat finns kvar, men paniken i hjärnan lugnar ner sig lite då förnuftet förklarar att jag är på väg. Att jag försöker på något sätt.

Olika besked. De gick. De åkte bår. Bra eller dåligt. Hopp, förtvivlan. Men de åkte ju helikopter? Försöker stänga av alla spekulationer och bara vänta på att få besked.

Framme i Lycksele känns det som att jag flyter fram. Hjärnan ropar till hjärtat nästan framme nu!

In på akuten, men så finns där ingen Markus. "Vem är du? Jag måste kolla med en läkare.. Han ligger på intensivvårdsavdelningen.." Någon tömde ut vattnet ur bassängen. Kroppen flyter inte längre. Hjärtat slår tvåhundra slag extra och kroppen så fruktansvärt tung.

Blir hämtad av läkare. Får Markus förlovningsring. Det känns som att det är hans hjärta jag bär runt på och inte en simpel ring. Jävlar om jag tappar det nu. Eller om nån tar det. Hemska tanke.

Invisad på ett rum. Det känns som att jag är med i en film. Fotöljer, ett litet bord, en blomma och en ljusstake. De vill att jag ska sätta mig ned. Tanken slår mig, nu kommer de att berätta att jag inte hann.

Jag ber en bön. Jo, jag gjorde det. Alldeles själv. Gode Gud, låt honom leva. Han får det mycket bättre här hos mig. Jag lovar att göra allt. Alltid vara där. Alltid älska. Alltid villkorslöst. Alltid vara tacksam. Jag gör vad som helst..

Beskedet som läkarna ger går inte att tolka. Att kroppspulsådern har ett hål och att läget just för tillfället är stabilt klingar inte väl i samma mening?! Min hjärna försöker vara så förnuftig det bara går trots att den egentligen inte alls fungerar. Så jag frågar, hur allvarligt är det egenligen? Läkeran mantrar väldigt allvarligt, men just nu stabilt. Tack det var ett bra svar.

Flyger helikopter över vintervitt landskap som visar sin allra finaste sida i vårsolen. Koncentrerar mig på att inte gråta. Och för guds skull får jag inte visa att jag är rädd, tänk om jag skulle få Markus att tvivla på om han fixar det. Det får inte hända. Renhjord som spatserar över en sjö. Försöka komma ihåg att inte gråta. Ser på den finaste som ligger där och inte veta vad som kommer att hända. Koncentrerar mig ännu mer på att inte gråta. Lovar mig själv att inte åka helikoper förrän den dagen vi gifter oss. Det kommer en tår, men det torkar jag snabbt bort. Håller tummarna att han inte såg något.

In på NUS. Personalen drar traumalarm. På ett kick blir jag som en myra i en myrstack. Blir uppmanad att sätta mig ner en stund. Försvinner bland alla människor. Jag hör hur läkarna och sköterskorna frågar om anhöriga har blivit kontaktade. Försöker svara men det är för mycket folk och jag tror inte att jag kan andas ordentligt. Efter ett tag verkar de funderat ut vilka som ska göra vad och bestämt sig för att några kan vänta i korridoren. Det känns skönt när jag kan räkna de som är kvar. Situationen känns helt plötsligt lite mer hanterbar.

Nästa anhalt intensivvårdsavdelningen. Jag får vänta i en fotölj i korridoren medan de ska röntga och ta fler prover. Varje minut känns så vanvettigt lång.

Så får jag veta att de ska operera med en gång. Jag får gå in en sväng. Försöker säga, lycka till, jag älskar dig, hejdå. Men jag vet inte riktigt vad jag säger. Har fortfarande lite problem med att koncentrera mig på att inte gråta. Jag tar en kram. En hård, men samtidigt väldigt försiktig, lite från sidan-kram. En snabb puss på pannan innan jag skyndar mig ut i korridoren igen. Tårarna är så nära, men jag håller emot så mycket jag kan.

En av läkarna frågar hur jag mår. Allt brister. Alla tårar kommer, det känns som att det inte kommer ta slut. Ett djupt andetag. Bryter ihop, kommer igen.

Senare sitter vi där i familjerummet och väntar. Jag, Ivan. Marie och Linda. Allt bara står stilla. Men det känns bra att vara tillsammans. Underskatta inte känslan av att vara tillsammans. Det tar lite längre tid än planerat, men tillslut är väntan över. De har ordnat till kroppspulsådern och tarmarna. Revbenet får läka av sig själv.

Efterföljande nätter är ett evigt gråtande. Jag är både ledsen, trött, tacksam och rädd. Jag somnar gråtande och vaknar gråtande. 

Idag är jag tacksam för att det ändå gick så bra. Jag är så fantastiskt tacksam att jag inte riktigt vet vad jag ska vara tacksam för. Jag kan komma på hundratusen anledningar. Allt.