Igårmorse vaknade jag och hade ofantligt ont i ryggen. Kunde inte riktigt kliva upp själv så Markus fick hjälpa mig. Under dagen kändes det bättre och jag trodde att denna släng av ryggvärk var ett minne blott. Ack så jag bedrog mig.
Igår när jag skulle lägga mig kunde jag inte hitta ett enda sätt att ligga på utan att det gjorde ont. Samtidigt kunde jag inte vända mig själv. Resultat: Markus fick med väldigt stränga instruktioner hjälpa mig samtidigt som jag låg och ojade. Det hela slutade med att vi fick ge oss efter att ha testat alla tänkbara sovställningar och jag somnade (tillslut) trots att det gjorde ont.
Vaknade imorse av att jag försökte lyfta ett ben och då kändes det som att hela kroppen skulle sprängas i bitar. Grattis. Ännu en dag i ynkhetens tecken.
Jag försökte, Markus försökte, vi försökte. Kunde inte ens sitta upp på sängkanten. Panik! Förutom att allt gjorde ont och att det gick som stötar genom kroppen så mådde jag illa. Vet inte om det är mitt ständigt för låga blodtryck som gjorde det, eller om det var värken. Men så fort jag satte mig upp så svartnade det framför ögonen och jag trodde att jag skulle spy.
Jag gråter. Gråter för att det gör så ont, jag vill inte ha ont känna mig ynklig, jag vill inte ligga i sängen hela dagen, jag vill gå på muskelpass imorgon och jag VILL gå och kissa, nu, genast.
Efter mycket samarbete och en citodon tog jag mig upp ur sängen två och en halv timme efter att väckaren ringt. Jag behöver nog inte gå in på hur lång tid det tog att ta sig från lillstugan ute på gården och in i huset.
Jag säger det bara en gång. Håll för tusan tummarna att jag slipper det här imorgon!
Tur att jag har en prins som har mer tålamod än någon annan jag känner och som väntar, lyssnar, väntar ännu mer, lyfter och hjälper. Drar lite här och lite där och ordnar allt så bra det bara går.
Min bara min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar