Fint blir fult..

Jag såg på nyheterna att allt fler unga kan tänka sig skönhetsingrepp. Har funderat rätt mycket på det där.

Hur långt får man gå utan att liksom gå "för långt".

Jag tycker att vårt samhälle sätter höga krav på hur människa ska se ut. Det finns tydliga ramar för hur män och kvinnor ska se ut. Allt som inte ryms inom ramen är onormalt. Om du inte ryms inom ramen riskerar du även att ses som tillgjord eller tappa din "manlighet" eller "kvinnlighet".

Men! Det finns också en gräns för hur mycket du får göra för att passa in i ramarna. Du bör se ut såhär, men får inte försöka passa in för mycket.

Att tänka på vad du äter är okej. Det är okej att färga håret, klippa håret, styla håret, sminka sig, använda inlägg i behån, push up, kläder som håller in, kläder som framhäver, träning är bra, vissa dieter är bra, andra inte. Det är fult att lägga för mycket tid eller pengar på att försöka. Det är "fult" att sätta lösögonfransar. Det är "fult" att operera sig. Det är "fult" att träna för mycket eller att äta för bra. Och även om det inte är "fult" så bör du veta att det är "finare" att inte ha ansträngt sig för mycket. Att vara naturlig.

Samhället har kvinnligaideal som liknar en Barbie. Vilket i allra högsta grad inte är natuligt. Du ska sträva mot att se ut så. Men akta dig så att du inte försöker för mycket.

Jag har också fått uppfattningen att många resonerar så att; om du försöker lite, då är det din vilja. Det är du som väljer själv. Men om du försöker för mycket så är du styrd av idealet. Stackare som inte kan stå emot.

För mig så finns det ingen skillnad. Jag tror att alla val jag gör har sin botten i mig med påverkan av samhället jag lever i. Det finns således ingenting som jag alldeles själv har valt. Alla mina val har en del av mig, men också en del av samhället. Jag tror inte att några val kan vara bara mina egna, eller bara samhället.

För att ge ett exempel. Jag har varit kortklippt ett tag, hade jättekort hår! Men jag valde att spara ut det igen. För att jag kände mig inte som MIG. Det kändes som att jag tappade en del av min kvinnlighet när jag inte hade långt hår.
Jag är övertygad om att jag inte föddes inställningen att långt hår = kvinnligt. Det är något som samhället "tutat i mig". Men för den delen skulle jag inte vilja påstå att känslan var mindre verklig. Min upplevelse av att ha tappat en del av min kvinnlighet i och med att jag klippte av håret, den var i allra högsta grad verklig för mig.

Men vart går då gränsen? När är det okej att följa sin känsla, även om man vet att den bygger på samhällets ideal. När anses valet/beslutet vara mitt och när anses det vara ett förtryck eller beslut taget baserat på andras åsikter?

Du bör passa in. Se ut som idealet. Men samtidigt inte vara tillgjord. Beslutet är ditt. Men bara till en viss gräns.

Lördag

Igår hade Markus en vän på besök och de skulle spela formel 1 spel. En sak är säker, det ljudet får hjärncellerna att förtvina. Zzzzum, zzzzzum, zzzzzum. Om och om och om igen. Jag dör inombords. Känner hur hjärnan tynar bort.

Jag tål i pincip allt. Kan sova, läsa, koncentrera mig -oavsett vad som händer runtikring. Men formel 1 ljud, det liksom kryper under skinnet. Jag hör bara det där ljudet. Zzzzum.

Det gör ingenting när det låter under ett race. När jag vet att det håller i sig (inte jämt men oftast) ungefär två timmar. Jag kan till och med tycka att det är lite kul att titta på. Men jag känner ingen lycka alls när ljudet återstår i.. ja, hur länge som helst. Tills jag somnar. Eller tills jag lämnar bygget.

Valde att lämna bygget.

Gick ut för att äta middag med finaste Sanne. Det var supertrevligt och jättegott. Efter middagen gick vi vidare och tog ett glas vin. Sen sprang vi till schalgerklubben en sväng, bara för att det var gratis att gå in.

Helt ärligt, jag älskar att gå ut och bara titta på människor. Det är nästan det roligaste som finns. Särskilt om man har rätt sällskap. Och om man lever längre av att skratta så kan jag lova att detta är ett framgångsrecept.

Saker att lägga märke till:

• Hur människor klär sig. Kläderna säger en hel del om personen i fråga. Mycket kläder, lite kläder, annorlunda kläder. Under den här rubriken rymms även underliga frisyrer, konstiga skägg och sminkningar som är värda att ta en extra titt på.
• Hur människor beter sig. Säger också väldigt mycket om personen. Eller om hur mycket personen i fråga har druckit.
• Hur människor dansar. Säger inte så mycket om personen, men ändå intressant att studera. Bra för magmusklerna. De personer du uppmärksammar sticker oftast ut från mängden och bjuder på helt outstanding underhållning.
• Sist men inte minst, håll öronen öppna medan du är inne på tjejtoan. Där äger de mest intressanta samtalen rum.

Fundera sedan över om berusning är en luftburen smitta, då det verkar vara ett generellt tillstånd bland alla i lokalen.

Drick vatten, för då har du större chans att lägga märke till allt. Men ska du bege dig ut på dansgolvet underlättar vin. Annars blir du lätt irriterad på alla som dansar loss i den utsräckning att de inte ser dig och därför knuffas konstant.

Summering

Ja nu har det ju gått ett tag sedan jag skrev sist. Har varit lite upptagen med allt. Vad sägs om fitnessfight och lakritsförgiftning(?!).

Vi börjar väl där allt började, med fitnessfighten. Första veckorna gick. Inte bra, men heller inte så där vidrigt dåligt. Jag hade ju ställt in mig på en månad av pest, så jag var väl förberedd. Trodde jag.

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva följande veckor. De var deppiga. Jag var trött. Jag hade träningsvärk överallt. Jag hatade varje träningspass, men sprang som om jag vore besatt och tog i som om det inte fanns någon morgondag. Hade jag lovat mig själv att ge det ett försök så skulle jag ge allt jag kunde. Inget fusk. Inget slapp.

Jag insåg redan första veckan att det inte var lönt att känna efter. Det var bästa att stänga av hjärnan. Inte lyssna på kroppen. Bara göra.

Efter fyra veckor slit hade jag gått ner 3 kilo(!). Det kändes som- ingenting.

Det eviga ätandet av kvarg blev tröttsamt. Hittade lösningen då några på FF-sidan tipsade om lakritspulver som man kunde röra ut i den vita smeten. Överlycklig över fyndet använde jag det. Nästan varje gång jag åt kvarg rörde jag ner lakritspulver. Gott. Nyttigt. You might think so.

Min träningsvärk började kännas allt mer underlig. Kroppen ville inte alls. Jag försökte gång på gång förklara för Markus hur märkligt det kändes. Jag ville gå. Jag ville lyfta benen. Men de lyssnade inte! Vartenda steg jag tog var jag tvungen att koncentrera mig för att få kroppen att lyssna. Hjärnan ville, kroppen levde sitt eget liv. Jag var trött, så trött. Jag tittade på telefonen när den ringde men orkade inte svara, bara att prata med en människa kändes förjävligt jobbigt. Ville sova. Dra täcket över huvudet. Men eftersom detta var mitt under min FF-månad så försökte jag ändå stänga av känslorna. Jag gjorde det jag "måste". Sovde-åt-tränade, och fixade skolan. Mest sov tror jag.

En söndag fick jag nog. Nu skulle det vara färdigt med matschema och träningsschema. Jag hade gått deppig och gråtfärdig flera dagar. Orkade inte dra dammsugaren över köksgolvet, kroppen skrek STOPP. Hade jag inte lyssnat tidigare så var jag tvungen att lyssna nu. Jag förtjänade bättre. Markus förtjände en glad Susanna. En pigg Susanna.

Jag började med att ta vilodag från träningen. Det blev inte bättre. Käkade lite mer kolhydrater. Det blev inte bättre. Kroppen ville fortfarande inte lyssna. Bara sova.

Sedan börjar det verkligen gå utför. Från en dag till nästa samlade jag på mig så mycket vätska att det hängde påsar, både ovanför och under ögonen. Grattis! Det här är vad du får efter en månads superset-, löp-träning och strikt kosthållning.

Tog kontakt med distriktsköterska.

• Nej, inte med barn.
• Nej, jag har ingen sjukdom. (-vad jag vet i alla fall.)
• Nej, jag har inte ätit enorma mänder salt.
• Lakrits?! Ja jag har ätit lakrits. Alltså inte lakrits godis- utan ekologisk lakritsrot, lakritspulver.

Hon sa att lakrits kan ha sån effekt. Men om jag bara uteslöt lakrits så då skulle det (vätska, trötthet, muskelsvaghet) försvinna.

Dagen efter visar vågen +2kg. Nästa dag +1kg till. Nästa dag +1kg till. Nästa dag +1kg till.

Panik. Ångest. Svårt att andas, vaknar på natten och kan inte ta djupa andetag. Tungt att gå. Svullen här. Svullen där.

Ringde sjukvårdsrådgivningen. Sjuksköterskan tyckte att jag absolut skulle träffa en läkare. Fick tid hos läkare, tog prover om än det ena än det andra. Men vi ska avvakta det är kanske lakitsen som orsakat allt.
Proverna visar dock förhöjda levervärden så jag måste lämna ännu fler prover.

TIO(!) dagar efter avslutad lakritskonsumtion vänder allt. Efter en helhelg i sundsvall med allt annat än nyttig mat och motion så- lyssnar mina ben, jag blir piggare och jag tappar typ 1-1,5kg vätska om dagen. Tack å tack!

Fick svar på mina senare blodprover. De har blivit betydligt mycket bättre, dieten och lakritsen tros ha påverkat dem också.

Nä, hädanefter blir det ingen strikt kosthållning och ingen lakrits. Fybubblan. Jag trivs bättre när jag är glad. Pigg. Frisk. När jag är jag helt enkelt.

Typ som här!

Tacksamhetens dag.

Idag är det precis ett år sedan jag hörde det inspelade meddelandet i röstbrevlådan. Ett år sedan jag blev så rädd att jag trodde att mitt hjärt skulle stanna. Ett år sedan det kändes som att jag inte kunde gå själv. Ett år sedan jag glömde bort att andas.

Jag kommer aldrig glömma. Känslan av att bara ha ett röstmeddelande och inte veta mer.

Ringa. Ringa igen. Ringa igen. Svära över en satans telefon. Ringa andra. Inte få svar. Ringa mer.

Panik i hjärtat. Panik i hjärnan. Jag vill ge miljoner kramar till Markus chef när han plockar upp mig på väg till sjukhuset i Lycksele. Jag är i alla fall på väg. Paniken i hjärtat finns kvar, men paniken i hjärnan lugnar ner sig lite då förnuftet förklarar att jag är på väg. Att jag försöker på något sätt.

Olika besked. De gick. De åkte bår. Bra eller dåligt. Hopp, förtvivlan. Men de åkte ju helikopter? Försöker stänga av alla spekulationer och bara vänta på att få besked.

Framme i Lycksele känns det som att jag flyter fram. Hjärnan ropar till hjärtat nästan framme nu!

In på akuten, men så finns där ingen Markus. "Vem är du? Jag måste kolla med en läkare.. Han ligger på intensivvårdsavdelningen.." Någon tömde ut vattnet ur bassängen. Kroppen flyter inte längre. Hjärtat slår tvåhundra slag extra och kroppen så fruktansvärt tung.

Blir hämtad av läkare. Får Markus förlovningsring. Det känns som att det är hans hjärta jag bär runt på och inte en simpel ring. Jävlar om jag tappar det nu. Eller om nån tar det. Hemska tanke.

Invisad på ett rum. Det känns som att jag är med i en film. Fotöljer, ett litet bord, en blomma och en ljusstake. De vill att jag ska sätta mig ned. Tanken slår mig, nu kommer de att berätta att jag inte hann.

Jag ber en bön. Jo, jag gjorde det. Alldeles själv. Gode Gud, låt honom leva. Han får det mycket bättre här hos mig. Jag lovar att göra allt. Alltid vara där. Alltid älska. Alltid villkorslöst. Alltid vara tacksam. Jag gör vad som helst..

Beskedet som läkarna ger går inte att tolka. Att kroppspulsådern har ett hål och att läget just för tillfället är stabilt klingar inte väl i samma mening?! Min hjärna försöker vara så förnuftig det bara går trots att den egentligen inte alls fungerar. Så jag frågar, hur allvarligt är det egenligen? Läkeran mantrar väldigt allvarligt, men just nu stabilt. Tack det var ett bra svar.

Flyger helikopter över vintervitt landskap som visar sin allra finaste sida i vårsolen. Koncentrerar mig på att inte gråta. Och för guds skull får jag inte visa att jag är rädd, tänk om jag skulle få Markus att tvivla på om han fixar det. Det får inte hända. Renhjord som spatserar över en sjö. Försöka komma ihåg att inte gråta. Ser på den finaste som ligger där och inte veta vad som kommer att hända. Koncentrerar mig ännu mer på att inte gråta. Lovar mig själv att inte åka helikoper förrän den dagen vi gifter oss. Det kommer en tår, men det torkar jag snabbt bort. Håller tummarna att han inte såg något.

In på NUS. Personalen drar traumalarm. På ett kick blir jag som en myra i en myrstack. Blir uppmanad att sätta mig ner en stund. Försvinner bland alla människor. Jag hör hur läkarna och sköterskorna frågar om anhöriga har blivit kontaktade. Försöker svara men det är för mycket folk och jag tror inte att jag kan andas ordentligt. Efter ett tag verkar de funderat ut vilka som ska göra vad och bestämt sig för att några kan vänta i korridoren. Det känns skönt när jag kan räkna de som är kvar. Situationen känns helt plötsligt lite mer hanterbar.

Nästa anhalt intensivvårdsavdelningen. Jag får vänta i en fotölj i korridoren medan de ska röntga och ta fler prover. Varje minut känns så vanvettigt lång.

Så får jag veta att de ska operera med en gång. Jag får gå in en sväng. Försöker säga, lycka till, jag älskar dig, hejdå. Men jag vet inte riktigt vad jag säger. Har fortfarande lite problem med att koncentrera mig på att inte gråta. Jag tar en kram. En hård, men samtidigt väldigt försiktig, lite från sidan-kram. En snabb puss på pannan innan jag skyndar mig ut i korridoren igen. Tårarna är så nära, men jag håller emot så mycket jag kan.

En av läkarna frågar hur jag mår. Allt brister. Alla tårar kommer, det känns som att det inte kommer ta slut. Ett djupt andetag. Bryter ihop, kommer igen.

Senare sitter vi där i familjerummet och väntar. Jag, Ivan. Marie och Linda. Allt bara står stilla. Men det känns bra att vara tillsammans. Underskatta inte känslan av att vara tillsammans. Det tar lite längre tid än planerat, men tillslut är väntan över. De har ordnat till kroppspulsådern och tarmarna. Revbenet får läka av sig själv.

Efterföljande nätter är ett evigt gråtande. Jag är både ledsen, trött, tacksam och rädd. Jag somnar gråtande och vaknar gråtande. 

Idag är jag tacksam för att det ändå gick så bra. Jag är så fantastiskt tacksam att jag inte riktigt vet vad jag ska vara tacksam för. Jag kan komma på hundratusen anledningar. Allt.

Fredag

Härliga fredag. Äntligen helg eller?! Jag vet inte. Just nu känns det enklare med vardag. Kost och träningsschema passar liksom bättre in på vardagar. Visst är jag lite trött ibland under vardagarna men då hinner jag inte känna efter så mycket. På helgen hinner man både känna efter och bli sugen på diverse utsvävningar. Mycket erbjudanden om fika hit och fika dit. Bjud mig på en promenad och en 140 gram kvarg, tack.

Är så sjukt nöjd över att jag har pallrat mig upp till gymmet varje dag. Trots att jag blir både trött och irriterad av det här matschemat. Måste passa in träningen perfekt mellan två "mål" annars blir jag jätteskakis och mår illa. Men jag börjar få kläm på det nu. Jag vet ungefär när jag bör gå, hur lång tid det kommer att ta och hur hårt jag vågar pressa mig själv. Framförallt har jag lärt mig att ALLTID ha matlådor i kylen som bara går att plocka fram. Tro mig, man blir galen av att stå och väga upp mat (läs framförallt kvarg) stup i kvarten. Jag väger allt. Vartenda riskorn. Jag kan inte slarva, det ligger inte i min natur. Antingen gör jag, eller så gör jag inte. Fullt ut. Varje dag.

Jag har lovat mig själv att fixa schemat månaden ut, även den här helgen. Men jag har andra planer för helgen också, jag ska sooova. Sova bort hunger och onda ben. Sova mig till mängder av energi och motivation. Och dricka te.

Morgonpromenad

Promenerade med Markus imorse. Lämnade av honom på jobbet och gick sedan en sväng innan det bar av hemåt igen. Det är så skönt att komma ut på morgonen. Jag kommer igång på ett helt annat sätt än om jag bara är inne och degar på. Jag har massor att göra idag så det kändes klokt att starta dagen såhär. Uppfylld av friskluft och energi ska jag nu: Läsa och sammanfatta inför litteraturseminarium, skriva ett CV och kanske ringa eventuella praktikplatser.

Måste först leta redan på varma kläder så jag får upp någon värme. Det var skitkallt ute idag -20 grader och det blåste rätt fint mellan varven. Så här frostig var jag då jag kom hem!

Dag 2/29

Ja hur går utmaningen? Måste säga att träningen och maten gick galant igår! Träningspasset var ordentligt svettigt och jag var inte hungrig en enda gång. Trots att jag var vaken från sex igår till typ fyra imorse. Lite smått skeptisk var jag dock imorse. Hur fan skulle jag orka träna och käka efter schema då jag sovit 3 timmar?! Min kropp sa: död. Men det gick hur bra som helst.
Det måste ha varit promenaden upp till Tenton som fick mig att vakna till liv. Såå kallt, såå vackert.

Ibland kommer jag liksom på mig själv med att vara så där sjukt nöjd, eller lycklig. Lycklig över att just jag får vara HÄR. Tänker på citatet på ett av mina halsband "Detta ögonblick bär på en gåva". Just nu är det härligt. Just nu är det så fint. Promenaden till gymmet fick mig att känna så. Guud, vilken tur jag har som är precis här och nu. Det är en härlig känsla vill jag lova. Önskar att jag kunde spara den och plocka fram den nån gång då den behövs. Kanske ge bort den till någon som behöver. Har tyvär inte hittat något sätt än.

Har hunnit haft besök också. Jag hade nästan förträngt att det var min födelsedag, sen blev jag överaskningsuppvaktad. Lyx. Kaffe, sällskap och spel. Det hela har varit en nästintill perfekt dag. När Markus kommer hem blir den perfekt. Känns som att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Det var igår. Men ändå, jag längtar.