Fint blir fult..

Jag såg på nyheterna att allt fler unga kan tänka sig skönhetsingrepp. Har funderat rätt mycket på det där.

Hur långt får man gå utan att liksom gå "för långt".

Jag tycker att vårt samhälle sätter höga krav på hur människa ska se ut. Det finns tydliga ramar för hur män och kvinnor ska se ut. Allt som inte ryms inom ramen är onormalt. Om du inte ryms inom ramen riskerar du även att ses som tillgjord eller tappa din "manlighet" eller "kvinnlighet".

Men! Det finns också en gräns för hur mycket du får göra för att passa in i ramarna. Du bör se ut såhär, men får inte försöka passa in för mycket.

Att tänka på vad du äter är okej. Det är okej att färga håret, klippa håret, styla håret, sminka sig, använda inlägg i behån, push up, kläder som håller in, kläder som framhäver, träning är bra, vissa dieter är bra, andra inte. Det är fult att lägga för mycket tid eller pengar på att försöka. Det är "fult" att sätta lösögonfransar. Det är "fult" att operera sig. Det är "fult" att träna för mycket eller att äta för bra. Och även om det inte är "fult" så bör du veta att det är "finare" att inte ha ansträngt sig för mycket. Att vara naturlig.

Samhället har kvinnligaideal som liknar en Barbie. Vilket i allra högsta grad inte är natuligt. Du ska sträva mot att se ut så. Men akta dig så att du inte försöker för mycket.

Jag har också fått uppfattningen att många resonerar så att; om du försöker lite, då är det din vilja. Det är du som väljer själv. Men om du försöker för mycket så är du styrd av idealet. Stackare som inte kan stå emot.

För mig så finns det ingen skillnad. Jag tror att alla val jag gör har sin botten i mig med påverkan av samhället jag lever i. Det finns således ingenting som jag alldeles själv har valt. Alla mina val har en del av mig, men också en del av samhället. Jag tror inte att några val kan vara bara mina egna, eller bara samhället.

För att ge ett exempel. Jag har varit kortklippt ett tag, hade jättekort hår! Men jag valde att spara ut det igen. För att jag kände mig inte som MIG. Det kändes som att jag tappade en del av min kvinnlighet när jag inte hade långt hår.
Jag är övertygad om att jag inte föddes inställningen att långt hår = kvinnligt. Det är något som samhället "tutat i mig". Men för den delen skulle jag inte vilja påstå att känslan var mindre verklig. Min upplevelse av att ha tappat en del av min kvinnlighet i och med att jag klippte av håret, den var i allra högsta grad verklig för mig.

Men vart går då gränsen? När är det okej att följa sin känsla, även om man vet att den bygger på samhällets ideal. När anses valet/beslutet vara mitt och när anses det vara ett förtryck eller beslut taget baserat på andras åsikter?

Du bör passa in. Se ut som idealet. Men samtidigt inte vara tillgjord. Beslutet är ditt. Men bara till en viss gräns.