Jag lyssnade..

.. på Emma och Tobias och gick till rygg- och muskelakuten igår. Naprapaten där justerade mitt bäcken. Det kändes vill jag lova. Men det var ingenting mot för vad jag kände i söndags, så det var lätt värt det. Om det nu funkar vill säga. (Jag både tror och hoppas att det fungerar)
Jag har inte alls haft lika ont idag. Jippie! Vågade till och med gå en lite promenad ikväll, och det var så underbart skönt. Hösten är rätt härlig ändå. Jag njöt av varje andetag, tog dem djupt och länge så att höstluften riktigt fick springa rakt in i hjärtat. Ryggen kändes rätt bra hela vägen, så jag vågar mig nog ut imorgon igen. Naprapaten sa ju att jag skulle promenera, det var bara bra att röra lite på sig. Styrketräningen skulle dock få vänta till nästa vecka, efter mitt andra besök så att säga.
Jag har fortfarande ingen direkt styrka att hålla upp ryggen om jag ska böja mig vilket är liite irriterande. Men, lite mer benträning har väl aldrig skadat. Är bara inte van att behöva böja på knäna för att nå golvet, vad är det för fånerier. Hur omständigt som helst!
Men jag har bestämt att det får vara både fånigt och omständigt, om det är vad som krävs för att vekryggen ska bli bra så då är det väl så.

Jag tror att det är Marie som har patent på begreppet vekryggen, men efter helgen är jag nog beredd att hålla med henne. Hädanefter heter det vekrygg och inte ländrygg. I alla fall till den dag jag har tränat upp den riktigt ordentligt.

Nä nu ska här hoppas ner i badet. Då blir det ett lagom långt bad tills Markus kommer hem och får hjälpa mig upp. Clever woman.

Det fortsätter..

Förbannade rygg. Eller så kan man ju inte säga! Både Sanne och jag har ju kommit fram till att man måste behandla strulande datorer, ryggar, mobiltelefoner och så vidare extra snällt. Smeka sakta och säga lilla underbara fantastiska (exempelvis-) rygg, nu vill jag att du fungerar. Provar det istället.

Underbara, starka, friska, fantastiska, superduper duktiga rygg, nu måste du sluta göra ont. Jag vill att vi ska få gå ut och springa lite. (tänkte på rosa hjärtan när jag skrev det där också, väldigt viktigt!)

Ni förstår, mina ben springer men jag kommer ingen vart. Jag kommer på mig själv med att ligga i sängen och fantisera om att hoppa, studdsa, dansa, springa, träna- och jag kan nästan ta på den där härliga känslan. En blandning av svettigt, roligt och jobbigt. Känner mig frisk! Men så när jag kommer tillbaka till verkligheten. Går runt, runt här hemma. Vingligt är det, och ont gör det. Inte alls så frisk längre. Äh. Räknar med att det ska gå över fort. Onsdag ska jag var frisk, fri och full av energi!

Eller åtminstonde kunna plocka upp om jag tappar ut min väska precis innanför dörren och det ligger kontokort, pengar, hårspännen och nycklar runt hela golvet. Och slippa gå och titta på Knuts uppkastade hårbollar en hel dag för att jag inte når att torka upp. Onsdag blir en bra dag.

En dag i ynkhetens tecken.

Igårmorse vaknade jag och hade ofantligt ont i ryggen. Kunde inte riktigt kliva upp själv så Markus fick hjälpa mig. Under dagen kändes det bättre och jag trodde att denna släng av ryggvärk var ett minne blott. Ack så jag bedrog mig.

Igår när jag skulle lägga mig kunde jag inte hitta ett enda sätt att ligga på utan att det gjorde ont. Samtidigt  kunde jag inte vända mig själv. Resultat: Markus fick med väldigt stränga instruktioner hjälpa mig samtidigt som jag låg och ojade. Det hela slutade med att vi fick ge oss efter att ha testat alla tänkbara sovställningar och jag somnade (tillslut) trots att det gjorde ont.
Vaknade imorse av att jag försökte lyfta ett ben och då kändes det som att hela kroppen skulle sprängas i bitar. Grattis. Ännu en dag i ynkhetens tecken.
Jag försökte, Markus försökte, vi försökte. Kunde inte ens sitta upp på sängkanten. Panik! Förutom att allt gjorde ont och att det gick som stötar genom kroppen så mådde jag illa. Vet inte om det är mitt ständigt för låga blodtryck som gjorde det, eller om det var värken. Men så fort jag satte mig upp så svartnade det framför ögonen och jag trodde att jag skulle spy.

Jag gråter. Gråter för att det gör så ont, jag vill inte ha ont känna mig ynklig, jag vill inte ligga i sängen hela dagen, jag vill gå på muskelpass imorgon och jag VILL gå och kissa, nu, genast.

Efter mycket samarbete och en citodon tog jag mig upp ur sängen två och en halv timme efter att väckaren ringt. Jag behöver nog inte gå in på hur lång tid det tog att ta sig från lillstugan ute på gården och in i huset.

Jag säger det bara en gång. Håll för tusan tummarna att jag slipper det här imorgon!
Tur att jag har en prins som har mer tålamod än någon annan jag känner och som väntar, lyssnar, väntar ännu mer, lyfter och hjälper. Drar lite här och lite där och ordnar allt så bra det bara går.
Min bara min.

Freedag!

Vilken fredag!
Vaknade redan 04.30 imorse eftersom jag var sjukt rädd att försova mig till spinningen klockan sju. Låg och funderade över hurvida det var dags att kliva upp eller tvångsliggakvar när klockan började närma sig halv sex. Jag vet inte om jag hann somna om, men jag vaknade i alla fall när larmet ringde tjugo över sex. Det känns alltid så underligt när man precis håller på att somna och väckaren ringer. Ungefär som att man stör kroppen när den håller på med något jätteviktigt. Jag får alltid lite hjärtklappning och känner mig väldigt underlig. Aja. Upp ur sängen och packa en liten träningsväska, dricka jack3d (i loove it), hoppa upp på cykeln och iväg.

Spining 45 med (världens?) sämsta spinninginstruktör. Jag hade inte hört någon av låtarna tidigare och det enda hon sa var "nu kan ni öka om ni vill" och "den här låten får ni cykla som ni själva vill". De få gångerna hon sa något vill säga. Jag hade lika gärna kunna spinna själv tillsammans med Rebecka. Dåligt! En spinninginstruktör ska ha 1. Bra musik. 2. Vara peppande. 3.Ha ett pass som innehåller någon form av variation. Det här innehöll....ingenting av det!
Hursomhaver, svettig blev jag så det får väl vara värt det ändå.

Nu till det bästa! Tenton serverar frukost på fredagar efter spinningpasset, hur fantastiskt är det inte? Inte någon halvdan hemma-frukost utan riktig hotellfrukost. Nybakat bröd (olika sorter givetvis), hårt bröd, många olika sorters pålägg, ägg, sill, havregrynsgröt med olika fröer och grejs, hemmagjord musli, fil, mjölk, våfflor med vispad grädde och sylt. Kaffe och massor av olika sorters teer. Gott!

Väl hemma igen har jag hunnit städa, tvättat två tvättar och skrivit komihåg lista på vad vi ska ha med till Övik. Ikväll ska jag ut och äta med Eva (hoppas jag hunnit bli hungrig till dess).

Känner mig något "uppe i varv" nu, skulle vilja dansa omkring som Happy feet här hemma. Får försöka hitta på något..

Höst..

..och det känns i hela kroppen. Rutinerna börjar rulla igen, regnet öser ner (varje dag!) och luften känns så där ren som den bara gör då hösten slagit till. Och här i Umeå blåser det så man tror att taket ska lyfta! Jag är så besviken, det inte går en dag utan att det blåser storm ute. Enligt mig alltså. Sommar, höst, vinter, vår, jag älskar verkligen den här staden. Alla fina cykelvägar, grönområden,  trevliga människor, universitetet.. men detta förbannade blåsväder. Varför inte bygga om hela staden till ett vindkraftverk och tjäna en slant? Det tycker jag skulle vara en bra idé.
De dagar man endast vill vara inne så är det i och för sig bra, för då behöver man inte få dåligt samvete över att man inte går ut och njuter av vädret. Det är väl fördelen. Jag har rätt få sådana dagar så därför gynnar det väl inte mig kanske, men jag kan ju intala mig det i alla fall.

Jag har funderat över en sak. När ska jag få tid att "lustläsa" en bok nästa gång?! Helt ärligt?
I somras läste jag Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst", vilket var ett fantastiskt bra beslut. Läste ut den på en dag och tyckte den var toppen. Men nu, när skolan drar igång igen då försvinner alla "lust-läsar" tankar och istället så får jag tvångsläsa. Tvångsläsa kurslitteratur och krångliga artiklar på engelska som egentligen är skriven för gamla gubbar och gummor som har ägnat sitt liv åt att forska inom området. Missförstå mig inte nu, mycket av det jag läser är intressant men- jag har inte fått välja det själv. Och det är stor skillnad! Kollade igenom några böcker som vi läste förra hösten igårkväll, och jag vill genast sätta igång och läsa. Lustläsa. Läsa för att jag vill veta mer och för att jag har valt det själv. Men som att det kommer hända? Chansen är minimal. Först på listan står alla tvångsläsarböcker, och när de är utlästa så kan de vara bra att läsa dem en gång till. Sen tentar jag av kursen och har jag tur så kanske det är en hel helg som jag blir ledig och tvångsläsningsfri. Men då kräks jag av blotta tanken av att läsa så då hittar jag på något annat istället. Jag får skriva upp den där boken på lustläsarlistan inför nästa sommar. Så får det bli.