tag:blogger.com,1999:blog-51137118152595171202024-03-14T03:38:08.957-07:00Hemma på slevgrändSusannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.comBlogger36125tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-48825704244402193532012-04-18T22:57:00.000-07:002012-04-18T22:57:55.211-07:00Fint blir fult..Jag såg på nyheterna att allt fler unga kan tänka sig skönhetsingrepp. Har funderat rätt mycket på det där. <br />
<br />
Hur långt får man gå utan att liksom gå "för långt".<br />
<br />
Jag tycker att vårt samhälle sätter höga krav på hur människa ska se ut. Det finns tydliga ramar för hur män och kvinnor ska se ut. Allt som inte ryms inom ramen är onormalt. Om du inte ryms inom ramen riskerar du även att ses som tillgjord eller tappa din "manlighet" eller "kvinnlighet". <br />
<br />
Men! Det finns också en gräns för hur mycket du får göra för att passa in i ramarna. Du bör se ut såhär, men får inte försöka passa in för mycket.<br />
<br />
Att tänka på vad du äter är okej. Det är okej att färga håret, klippa håret, styla håret, sminka sig, använda inlägg i behån, push up, kläder som håller in, kläder som framhäver, träning är bra, vissa dieter är bra, andra inte. Det är fult att lägga för mycket tid eller pengar på att försöka. Det är "fult" att sätta lösögonfransar. Det är "fult" att operera sig. Det är "fult" att träna för mycket eller att äta för bra. Och även om det inte är "fult" så bör du veta att det är "finare" att inte ha ansträngt sig för mycket. Att vara naturlig.<br />
<br />
Samhället har kvinnligaideal som liknar en Barbie. Vilket i allra högsta grad inte är natuligt. Du ska sträva mot att se ut så. Men akta dig så att du inte försöker för mycket. <br />
<br />
Jag har också fått uppfattningen att många resonerar så att; om du försöker lite, då är det din vilja. Det är du som väljer själv. Men om du försöker för mycket så är du styrd av idealet. <em>Stackare som inte kan stå emot</em>.<br />
<br />
För mig så finns det ingen skillnad. Jag tror att alla val jag gör har sin botten i mig med påverkan av samhället jag lever i. Det finns således ingenting som jag alldeles själv har valt. Alla mina val har en del av mig, men också en del av samhället. Jag tror inte att några val kan vara <em>bara</em> mina egna, eller <em>bara</em> samhället. <br />
<br />
För att ge ett exempel. Jag har varit kortklippt ett tag, hade jättekort hår! Men jag valde att spara ut det igen. För att jag kände mig inte som MIG. Det kändes som att jag tappade en del av min kvinnlighet när jag inte hade långt hår. <br />
Jag är övertygad om att jag inte föddes inställningen att långt hår = kvinnligt. Det är något som samhället "tutat i mig". Men för den delen skulle jag inte vilja påstå att känslan var mindre verklig. Min upplevelse av att ha tappat en del av min kvinnlighet i och med att jag klippte av håret, den var i allra högsta grad verklig för mig.<br />
<br />
Men vart går då gränsen? När är det okej att följa sin känsla, även om man vet att den bygger på samhällets ideal. När anses valet/beslutet vara mitt och när anses det vara ett förtryck eller beslut taget baserat på andras åsikter?<br />
<br />
Du bör passa in. Se ut som idealet. Men samtidigt inte vara tillgjord. Beslutet är ditt. Men bara till en viss gräns.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-62261660350419993632012-04-15T01:41:00.000-07:002012-04-15T01:41:08.475-07:00LördagIgår hade Markus en vän på besök och de skulle spela formel 1 spel. En sak är säker, det ljudet får hjärncellerna att förtvina. Zzzzum, zzzzzum, zzzzzum. Om och om och om igen. Jag dör inombords. Känner hur hjärnan tynar bort.<br />
<br />
Jag tål i pincip allt. Kan sova, läsa, koncentrera mig -oavsett vad som händer runtikring. Men formel 1 ljud, det liksom kryper under skinnet. Jag hör bara det där ljudet. Zzzzum.<br />
<br />
Det gör ingenting när det låter under ett race. När jag vet att det håller i sig (inte jämt men oftast) ungefär två timmar. Jag kan till och med tycka att det är lite kul att titta på. Men jag känner ingen lycka <em>alls</em> när ljudet återstår i.. ja, hur länge som helst. Tills jag somnar. Eller tills jag lämnar bygget.<br />
<br />
Valde att lämna bygget.<br />
<br />
Gick ut för att äta middag med finaste Sanne. Det var supertrevligt och jättegott. Efter middagen gick vi vidare och tog ett glas vin. Sen sprang vi till schalgerklubben en sväng, bara för att det var gratis att gå in.<br />
<br />
Helt ärligt, jag älskar att gå ut och bara titta på människor. Det är nästan det roligaste som finns. Särskilt om man har rätt sällskap. Och om man lever längre av att skratta så kan jag lova att detta är ett framgångsrecept.<br />
<br />
Saker att lägga märke till:<br />
<ul><li>Hur människor klär sig. Kläderna säger en hel del om personen i fråga. Mycket kläder, lite kläder, annorlunda kläder. Under den här rubriken rymms även underliga frisyrer, konstiga skägg och sminkningar som är värda att ta en extra titt på.</li>
<li>Hur människor beter sig. Säger också väldigt mycket om personen. Eller om hur mycket personen i fråga har druckit. </li>
<li>Hur människor dansar. Säger inte så mycket om personen, men ändå intressant att studera. Bra för magmusklerna. De personer du uppmärksammar sticker oftast ut från mängden och bjuder på helt outstanding underhållning.</li>
<li>Sist men inte minst, håll öronen öppna medan du är inne på tjejtoan. Där äger de mest intressanta samtalen rum.</li>
</ul><br />
Fundera sedan över om berusning är en luftburen smitta, då det verkar vara ett generellt tillstånd bland alla i lokalen. <br />
<br />
Drick vatten, för då har du större chans att lägga märke till allt. Men ska du bege dig ut på dansgolvet underlättar vin. Annars blir du lätt irriterad på alla som dansar loss i den utsräckning att de inte ser dig och därför knuffas konstant.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-6573172817083789592012-03-08T13:03:00.001-08:002012-03-08T13:09:09.644-08:00SummeringJa nu har det ju gått ett tag sedan jag skrev sist. Har varit lite upptagen med allt. Vad sägs om fitnessfight och lakritsförgiftning(?!).<br />
<br />
Vi börjar väl där allt började, med fitnessfighten. Första veckorna gick. Inte bra, men heller inte så där vidrigt dåligt. Jag hade ju ställt in mig på en månad av pest, så jag var väl förberedd. Trodde jag.<br />
<br />
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva följande veckor. De var deppiga. Jag var trött. Jag hade träningsvärk överallt. Jag hatade varje träningspass, men sprang som om jag vore besatt och tog i som om det inte fanns någon morgondag. Hade jag lovat mig själv att ge det ett försök så skulle jag ge allt jag kunde. Inget fusk. Inget slapp.<br />
<br />
Jag insåg redan första veckan att det inte var lönt att känna efter. Det var bästa att stänga av hjärnan. Inte lyssna på kroppen. Bara göra. <br />
<br />
Efter fyra veckor slit hade jag gått ner 3 kilo(!). Det kändes som- ingenting.<br />
<br />
Det eviga ätandet av kvarg blev tröttsamt. Hittade lösningen då några på FF-sidan tipsade om lakritspulver som man kunde röra ut i den vita smeten. Överlycklig över fyndet använde jag det. Nästan varje gång jag åt kvarg rörde jag ner lakritspulver. Gott. Nyttigt. You might think so.<br />
<br />
Min träningsvärk började kännas allt mer underlig. Kroppen ville inte alls. Jag försökte gång på gång förklara för Markus hur märkligt det kändes. Jag ville gå. Jag ville lyfta benen. Men de lyssnade inte! Vartenda steg jag tog var jag tvungen att koncentrera mig för att få kroppen att lyssna. Hjärnan ville, kroppen levde sitt eget liv. Jag var trött, så trött. Jag tittade på telefonen när den ringde men orkade inte svara, bara att prata med en människa kändes förjävligt jobbigt. Ville sova. Dra täcket över huvudet. Men eftersom detta var mitt under min FF-månad så försökte jag ändå stänga av känslorna. Jag gjorde det jag "måste". Sovde-åt-tränade, och fixade skolan. Mest sov tror jag.<br />
<br />
En söndag fick jag nog. Nu skulle det vara färdigt med matschema och träningsschema. Jag hade gått deppig och gråtfärdig flera dagar. Orkade inte dra dammsugaren över köksgolvet, kroppen skrek STOPP. Hade jag inte lyssnat tidigare så var jag tvungen att lyssna nu. Jag förtjänade bättre. Markus förtjände en glad Susanna. En pigg Susanna.<br />
<br />
Jag började med att ta vilodag från träningen. Det blev inte bättre. Käkade lite mer kolhydrater. Det blev inte bättre. Kroppen ville fortfarande inte lyssna. Bara sova. <br />
<br />
Sedan börjar det verkligen gå utför. Från en dag till nästa samlade jag på mig så mycket vätska att det hängde påsar, både ovanför och under ögonen. Grattis! Det här är vad du får efter en månads superset-, löp-träning och strikt kosthållning. <br />
<br />
Tog kontakt med distriktsköterska. <br />
<ul><li>Nej, inte med barn. </li>
<li>Nej, jag har ingen sjukdom. (-vad jag vet i alla fall.)</li>
<li> Nej, jag har inte ätit enorma mänder salt. </li>
<li>Lakrits?! Ja jag har ätit lakrits. Alltså inte lakrits godis- utan ekologisk lakritsrot, lakritspulver. </li>
</ul>Hon sa att lakrits kan ha sån effekt. Men om jag bara uteslöt lakrits så då skulle det (vätska, trötthet, muskelsvaghet) försvinna.<br />
<br />
Dagen efter visar vågen +2kg. Nästa dag +1kg till. Nästa dag +1kg till. Nästa dag +1kg till.<br />
<br />
Panik. Ångest. Svårt att andas, vaknar på natten och kan inte ta djupa andetag. Tungt att gå. Svullen här. Svullen där.<br />
<br />
Ringde sjukvårdsrådgivningen. Sjuksköterskan tyckte att jag absolut skulle träffa en läkare. Fick tid hos läkare, tog prover om än det ena än det andra. Men vi ska avvakta det är kanske lakitsen som orsakat allt. <br />
Proverna visar dock förhöjda levervärden så jag måste lämna ännu fler prover.<br />
<br />
TIO(!) dagar efter avslutad lakritskonsumtion vänder allt. Efter en helhelg i sundsvall med allt annat än nyttig mat och motion så- lyssnar mina ben, jag blir piggare och jag tappar typ 1-1,5kg vätska om dagen. Tack å tack!<br />
<br />
Fick svar på mina senare blodprover. De har blivit betydligt mycket bättre, dieten och lakritsen tros ha påverkat dem också. <br />
<br />
Nä, hädanefter blir det ingen strikt kosthållning och ingen lakrits. Fybubblan. Jag trivs bättre när jag är glad. Pigg. Frisk. När jag är jag helt enkelt.<br />
<br />
Typ som här!<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_hiSzIBuVrPHwPf2ygKEZyy2hRIkUIMsWJ7Se4z7KdFh-9cYetEtIvwA3phNd2cMYGoqqbdRkApcfYo8On0SNUBHY8XW4VSTNoGbNVAOwbYe12kkZBIgP5dyftl6Xdb6soDFjLDpcC8w/s1600/PICT0230.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_hiSzIBuVrPHwPf2ygKEZyy2hRIkUIMsWJ7Se4z7KdFh-9cYetEtIvwA3phNd2cMYGoqqbdRkApcfYo8On0SNUBHY8XW4VSTNoGbNVAOwbYe12kkZBIgP5dyftl6Xdb6soDFjLDpcC8w/s320/PICT0230.JPG" width="320" /></a></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br />
</div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><br />
</div>Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-68094714188805092642012-02-17T07:06:00.000-08:002012-02-17T07:06:56.350-08:00Tacksamhetens dag.Idag är det precis ett år sedan jag hörde det inspelade meddelandet i röstbrevlådan. Ett år sedan jag blev så rädd att jag trodde att mitt hjärt skulle stanna. Ett år sedan det kändes som att jag inte kunde gå själv. Ett år sedan jag glömde bort att andas.<br />
<br />
Jag kommer aldrig glömma. Känslan av att bara ha ett röstmeddelande och inte veta mer.<br />
<br />
Ringa. Ringa igen. Ringa igen. Svära över en satans telefon. Ringa andra. Inte få svar. Ringa mer.<br />
<br />
Panik i hjärtat. Panik i hjärnan. Jag vill ge miljoner kramar till Markus chef när han plockar upp mig på väg till sjukhuset i Lycksele. Jag är i alla fall på väg. Paniken i hjärtat finns kvar, men paniken i hjärnan lugnar ner sig lite då förnuftet förklarar att jag är på väg. Att jag försöker på något sätt.<br />
<br />
Olika besked. De gick. De åkte bår. Bra eller dåligt. Hopp, förtvivlan. Men de åkte ju helikopter? Försöker stänga av alla spekulationer och bara vänta på att få besked.<br />
<br />
Framme i Lycksele känns det som att jag flyter fram. Hjärnan ropar till hjärtat nästan framme nu! <br />
<br />
In på akuten, men så finns där ingen Markus. "<em>Vem är du? Jag måste kolla med en läkare.. Han ligger på intensivvårdsavdelningen.."</em> Någon tömde ut vattnet ur bassängen. Kroppen flyter inte längre. Hjärtat slår tvåhundra slag extra och kroppen så fruktansvärt tung.<br />
<br />
Blir hämtad av läkare. Får Markus förlovningsring. Det känns som att det är hans hjärta jag bär runt på och inte en simpel ring. Jävlar om jag tappar det nu. Eller om nån tar det. Hemska tanke.<br />
<br />
Invisad på ett rum. Det känns som att jag är med i en film. Fotöljer, ett litet bord, en blomma och en ljusstake. De vill att jag ska sätta mig ned. Tanken slår mig, nu kommer de att berätta att jag inte hann.<br />
<br />
Jag ber en bön. Jo, jag gjorde det. Alldeles själv. Gode Gud, låt honom leva. Han får det mycket bättre här hos mig. Jag lovar att göra allt. Alltid vara där. Alltid älska. Alltid villkorslöst. Alltid vara tacksam. Jag gör vad som helst..<br />
<br />
Beskedet som läkarna ger går inte att tolka. Att kroppspulsådern har ett hål och att läget just för tillfället är stabilt klingar inte väl i samma mening?! Min hjärna försöker vara så förnuftig det bara går trots att den egentligen inte alls fungerar. Så jag frågar, hur allvarligt är det egenligen? Läkeran mantrar väldigt allvarligt, men just nu stabilt. Tack det var ett bra svar. <br />
<br />
Flyger helikopter över vintervitt landskap som visar sin allra finaste sida i vårsolen. Koncentrerar mig på att inte gråta. Och för guds skull får jag inte visa att jag är rädd, tänk om jag skulle få Markus att tvivla på om han fixar det. Det får inte hända. Renhjord som spatserar över en sjö. Försöka komma ihåg att inte gråta. Ser på den finaste som ligger där och inte veta vad som kommer att hända. Koncentrerar mig ännu mer på att inte gråta. Lovar mig själv att inte åka helikoper förrän den dagen vi gifter oss. Det kommer en tår, men det torkar jag snabbt bort. Håller tummarna att han inte såg något.<br />
<br />
In på NUS. Personalen drar traumalarm. På ett kick blir jag som en myra i en myrstack. Blir uppmanad att sätta mig ner en stund. Försvinner bland alla människor. Jag hör hur läkarna och sköterskorna frågar om anhöriga har blivit kontaktade. Försöker svara men det är för mycket folk och jag tror inte att jag kan andas ordentligt. Efter ett tag verkar de funderat ut vilka som ska göra vad och bestämt sig för att några kan vänta i korridoren. Det känns skönt när jag kan räkna de som är kvar. Situationen känns helt plötsligt lite mer hanterbar. <br />
<br />
Nästa anhalt intensivvårdsavdelningen. Jag får vänta i en fotölj i korridoren medan de ska röntga och ta fler prover. Varje minut känns så vanvettigt lång. <br />
<br />
Så får jag veta att de ska operera med en gång. Jag får gå in en sväng. Försöker säga, lycka till, jag älskar dig, hejdå. Men jag vet inte riktigt vad jag säger. Har fortfarande lite problem med att koncentrera mig på att inte gråta. Jag tar en kram. En hård, men samtidigt väldigt försiktig, lite från sidan-kram. En snabb puss på pannan innan jag skyndar mig ut i korridoren igen. Tårarna är så nära, men jag håller emot så mycket jag kan.<br />
<br />
En av läkarna frågar hur jag mår. Allt brister. Alla tårar kommer, det känns som att det inte kommer ta slut. Ett djupt andetag. Bryter ihop, kommer igen. <br />
<br />
Senare sitter vi där i familjerummet och väntar. Jag, Ivan. Marie och Linda. Allt bara står stilla. Men det känns bra att vara tillsammans. Underskatta inte känslan av att vara tillsammans. Det tar lite längre tid än planerat, men tillslut är väntan över. De har ordnat till kroppspulsådern och tarmarna. Revbenet får läka av sig själv. <br />
<br />
Efterföljande nätter är ett evigt gråtande. Jag är både ledsen, trött, tacksam och rädd. Jag somnar gråtande och vaknar gråtande. <br />
<br />
Idag är jag tacksam för att det ändå gick så bra. Jag är så fantastiskt tacksam att jag inte riktigt vet vad jag ska vara tacksam för. Jag kan komma på hundratusen anledningar. Allt.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-20005784030760905902012-02-10T11:16:00.000-08:002012-02-10T11:16:13.523-08:00FredagHärliga fredag. Äntligen helg eller?! Jag vet inte. Just nu känns det enklare med vardag. Kost och träningsschema passar liksom bättre in på vardagar. Visst är jag lite trött ibland under vardagarna men då hinner jag inte känna efter så mycket. På helgen hinner man både känna efter och bli sugen på diverse utsvävningar. Mycket erbjudanden om fika hit och fika dit. Bjud mig på en promenad och en 140 gram kvarg, tack. <br />
<br />
Är så sjukt nöjd över att jag har pallrat mig upp till gymmet varje dag. Trots att jag blir både trött och irriterad av det här matschemat. Måste passa in träningen perfekt mellan två "mål" annars blir jag jätteskakis och mår illa. Men jag börjar få kläm på det nu. Jag vet ungefär när jag bör gå, hur lång tid det kommer att ta och hur hårt jag vågar pressa mig själv. Framförallt har jag lärt mig att ALLTID ha matlådor i kylen som bara går att plocka fram. Tro mig, man blir galen av att stå och väga upp mat (läs framförallt kvarg) stup i kvarten. Jag väger allt. Vartenda riskorn. Jag kan inte slarva, det ligger inte i min natur. Antingen gör jag, eller så gör jag inte. Fullt ut. Varje dag. <br />
<br />
Jag har lovat mig själv att fixa schemat månaden ut, även den här helgen. Men jag har andra planer för helgen också, jag ska sooova. Sova bort hunger och onda ben. Sova mig till mängder av energi och motivation. Och dricka te.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-14112491985873415942012-02-03T00:20:00.000-08:002012-02-03T00:20:20.334-08:00MorgonpromenadPromenerade med Markus imorse. Lämnade av honom på jobbet och gick sedan en sväng innan det bar av hemåt igen. Det är så skönt att komma ut på morgonen. Jag kommer igång på ett helt annat sätt än om jag bara är inne och degar på. Jag har massor att göra idag så det kändes klokt att starta dagen såhär. Uppfylld av friskluft och energi ska jag nu: Läsa och sammanfatta inför litteraturseminarium, skriva ett CV och kanske ringa eventuella praktikplatser. <br />
<br />
Måste först leta redan på varma kläder så jag får upp någon värme. Det var skitkallt ute idag -20 grader och det blåste rätt fint mellan varven. Så här frostig var jag då jag kom hem!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjJRXB1hcd576dpPep6chpV5by3DRCItSSwONILUihnFvkalQ7dNmCw4SACWPKBpxwQ4H0LyC7gi42c_jMIq5FyYH3_Jgx2h7Hl3RW7MoNTbfYUXEa1faWjXj1DPC-vScfltcHn7H_guwQ/s1600/003+(2).JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjJRXB1hcd576dpPep6chpV5by3DRCItSSwONILUihnFvkalQ7dNmCw4SACWPKBpxwQ4H0LyC7gi42c_jMIq5FyYH3_Jgx2h7Hl3RW7MoNTbfYUXEa1faWjXj1DPC-vScfltcHn7H_guwQ/s320/003+(2).JPG" width="320" /></a></div>Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-43991327167246963042012-02-02T07:35:00.000-08:002012-02-02T07:35:59.235-08:00Dag 2/29Ja hur går utmaningen? Måste säga att träningen och maten gick galant igår! Träningspasset var ordentligt svettigt och jag var inte hungrig en enda gång. Trots att jag var vaken från sex igår till typ fyra imorse. Lite smått skeptisk var jag dock imorse. Hur fan skulle jag orka träna och käka efter schema då jag sovit 3 timmar?! Min kropp sa: död. Men det gick hur bra som helst. <br />
Det måste ha varit promenaden upp till Tenton som fick mig att vakna till liv. Såå kallt, såå vackert.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjk2mXYvRWj8fgybdOo-8wo9QiePYPgIplgCIKG24DVb188Xu-s8ji6XcNM7ukrRskhoIPVgecv_kjiWL6MoPTMK6Jy1LC1XEAhYThe4Xcz_3TJphWJYiAkQT83LY9Pws336N1F_WthcjU/s1600/007+(2).JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjk2mXYvRWj8fgybdOo-8wo9QiePYPgIplgCIKG24DVb188Xu-s8ji6XcNM7ukrRskhoIPVgecv_kjiWL6MoPTMK6Jy1LC1XEAhYThe4Xcz_3TJphWJYiAkQT83LY9Pws336N1F_WthcjU/s320/007+(2).JPG" width="240" /></a></div><br />
<br />
Ibland kommer jag liksom på mig själv med att vara så där sjukt nöjd, eller lycklig. Lycklig över att just jag får vara HÄR. Tänker på citatet på ett av mina halsband "Detta ögonblick bär på en gåva". Just nu är det härligt. Just nu är det så fint. Promenaden till gymmet fick mig att känna så. Guud, vilken tur jag har som är precis här och nu. Det är en härlig känsla vill jag lova. Önskar att jag kunde spara den och plocka fram den nån gång då den behövs. Kanske ge bort den till någon som behöver. Har tyvär inte hittat något sätt än. <br />
<br />
Har hunnit haft besök också. Jag hade nästan förträngt att det var min födelsedag, sen blev jag överaskningsuppvaktad. Lyx. Kaffe, sällskap och spel. Det hela har varit en nästintill perfekt dag. När Markus kommer hem blir den perfekt. Känns som att det var alldeles för länge sedan vi sågs. Det var igår. Men ändå, jag längtar.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-65306101973578864602012-01-31T09:45:00.000-08:002012-01-31T09:45:13.311-08:00Nu är det dags!Har varit allmänt less på allt sedan jul. Eller sedan oktober om jag ska vara ärlig. Blir less då allt är som vanligt. Visst det kan vara skönt, men jag vill ju att det ska hända grejer. Givetvis vill jag ju styra vad som händer också, vilket kan vara ännu svårare än att se till att det bara händer <em>något</em>.<br />
<br />
Det är ingen hemlighet för de flesta i min omgivning att jag tränar. Skulle tro att jag tränat ganska kontinuerligt sedan ungefär 6 år tillbaka. I somras kände jag att jag ville ha meer. Egentligen inte mer träning, utan helt enkelt kunna se mer resultat. I augusti började jag skriva träningsdagbok vilket var skitkul. I typ två månader. Det var ju asroligt att gå tillbaka och se hur mycket man tränat. Timmar, antal pass osv. Men det som gjorde/gör mig less är att jag inte får några tydliga resultat. Det känns som att jag kastar bort all träningstid på- ingenting! Och kalendern är ju bara ett bevis på hur mycket tid jag slänger bort.<br />
I know, I know, min kropp mår säkert superfint på insidan. Jag vet att jag fått bättre kondition, jag äter sunt och är inte sjukare än vanligt. Jag vet. Men jag vill att det ska synas. Inte för någon annan, men för mig. Jag vill känna det i maggropen. Kunna se det med mina egna ögon. Jag vill att mina timmar på gymmet ska leverera. <br />
<br />
När jag var lite var jag tjock och det finns ingenting i världen som får mig att vilja gå tillbaka till att vad jag var. Att alltid känna sig för stor, att aldrig orka med. Men samtidigt så känns det som att träning på gym och pass minst fem dagar i veckan är ett högt pris att betala bara för att inte vara tjock. <em>(får förresten ont i magen av att bara behöva skriva ordet tjock, huvva vilket hemskt ord)</em><br />
<br />
Har saknat motivation på senaste tiden så det stått härliga till. Om ni inte märkt det så beror det på att ni ser den där andra Susanna som försöker lura sig själv att hon vill. Ni vet, typ som när man låtsas-skrattar tills man börjar skratta på riktigt. Det är jag innan träning. Mantrar "Frisk, fri, full av energi"" fast jag ingen hellre vill än att kasta mig i soffan med katterna och sova. För att råda bot på detta underliga och inte alls önskvärda tillstånd har jag därför anmält mig till fittnessfighten. Ska käka och träna efter ett schema 1-29 Februari samtidigt som jag får vara med och tävla om en massa fina grejer.<br />
<br />
Jag hoppas ju självklart att jag får resultat. Om inte annat kanske ett resultat i form av nyfunnen motivation. Den skulle inte sitta fel.<br />
<br />
Så nu j*lar får ni lov att hålla tummarna. Och kolla gärna upp mig varje dag. Att jag följer mina program. Träning, mat och vila. <br />
<br />
För mig finns ingen mellanting antingen eller. Och nu har jag bestämt mig, jag ska inte avvika från något schema. Inte en endaste millimeter. Inte ens på min födelsedag. Sådetså. (Kan dock meddela alla oroliga att det kommer att finnas fika ändå, så ni är varmt välkomna!)<br />
<br />
Imorgon börjar det!Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-35650586264425040592011-11-28T12:07:00.000-08:002011-11-28T12:08:26.323-08:00Hormoner..är inte att förglömma, nedvärdera eller försöka förminska. <br />
De flesta har någon gång hört eller talat om <em>gravida</em> kvinnor som får humörsvängningar, <em>medelålderskvinnor</em> när de går in i klimakteriet och får humörsvängningar eller svallningar, eller<em>alla kvinnor</em> som har mens som får ett humör som heter duga eller sug efter något speciellt. Allt till följd av den härliga coctail av hormoner vi har i kroppen.<br />
<br />
När man tränar så utsöndras dopamin- en slags lyckohormoner. Nu när jag jag fått vila i en vecka så har mitt humör varit allt annat än på topp. Jag har definitivt inte suttit och deppat inne i någon garderob eller så, men bara så pass att jag själv känt av det. Har längtat och suktat efter träning i över en vecka och ikväll fick jag äntligen utlopp för lite energi! Så underbart! Det kändes väl lite lagom underbart när jag trodde att hjärtat skulle hoppa ur kroppen där ett tag, men nu efteråt så sitter jag bara och njuter. <br />
<br />
Träning, det är min drog. <br />
Visst känns det tungt vissa dagar när soffan lockar. Nästan håller mig fast. Och jag skulle behöva läsa lite mer, skriva lite mer. Men jag vet att jag njuter mer eller pluggar bättre efter att jag tränat.<br />
<br />
Det finns (nästan) inget bättre än känslan efter ett riktigt tufft spinningpass. Då känner man att man lever.<br />
Det finns ju till och med forskning som visar på att träning är bra mot depression och nedstämdhet. Så då kan ni tänka er hur jag blir. Som är sådär oförskämt lycklig ändå! Jag nästan flyger hem. <br />
<br />
Så ni som sitter där hemma och surar över vardagen och disk och tvätt och städ och tråkiga jobb och stress. Ta en promenad. Ta två. Ta med någon du tycker om så blir det ännu bättre. Man behöver inte spinna sju dagar i veckan. 30 minuters träning om dagen har visat sig ge resultat. Och man får räkna promenader som träning om man inte brukar träna i övrigt. <br />
<br />
Jag tror förresten att det är särskilt bra nu i advents- och jul-tider.För då får man ta en pepparkaka extra till kaffet. Och det är aldrig fel. För då blir man snäll har jag hört.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-61104422107891912682011-11-20T03:25:00.000-08:002011-11-20T03:25:02.828-08:00Sköna söndag..Jag njuter verkligen idag! Är ledig och har ingenting planerat. INGENTING. I vanliga fall hatar jag ju att inte ha något planerat. Eller jag kan njuta av att vara oplanerad, men jag vill hela tiden göra något. Och har man inte något planerat kan det vara lite svettigt att behöva komma på saker att göra. Idag känns det dock helt okej. Tror att det beror på att jag varit konstant upptagen två dagar. Två helt makalöst roliga dagar dessutom! <br />
<br />
I fredags åkte jag på en shoppingresa till sundsvall, åkte hemifrån vid sju på morgonen och kom hem igen vid halv tolv på natten. Snacka om heldag på birsta och IKEA. Men vansinnigt kul. På vägen hem satt vi och sjöng till gamla 90-tals skivor. Kära nån vilken nostalgi. Förstå att bilresan hem gick fort som en grisblink. Men det är väl så, tiden går snabbt då man har roligt. <br />
<br />
Igår åkte vi och tvättade bilen, handlade, tränade sen åkte vi hem och jag tonade håret. Skyndade på med lite smink och en klänning innan jag åkte till Katrin för lite förfest innan kvällens sittning. Det var så mysigt att ses sådär innan och ta något glas vin, käka lite ost och framförallt- surra. Hade vi inte varit tvungen att springa till bussen (Ja vi sprang! I klackskor) så skulle vi nog suttit kvar och surrat än. Men till sittningen skulle vi. God mat, trevligt sällskap och ännu mer trevligt sällskap. Efter lite dans (och förmodligen också på grund av utsvävningarna i fredags) så fick jag såå ont i fötterna än fast jag valt mina låga klacka som jag (tydligen) till och med kan springa i! Så jag gav upp lite i förtid. Halv två tror jag klockan var då en fantastisk nöjd Susanna lämnade stället.<br />
Idag, om det nu är möjligt, sitter en ännu mer nöjd Susanna i soffan och njuter. Sköna sköna söndag..Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-24749123156026572202011-11-08T08:07:00.000-08:002011-11-08T08:07:27.561-08:00Idag skulle ju vara en bra dag..Har tentapluggat så ordentligt man bara kan inför idag. Hade bestämt att det skulle gå bra. Hade bestämt att jag skulle bränna upp alla föreläsningsanteckningar och glömma det här skämtet till kurs efter idag. Säkert. Omtenta 17 december kanske. Det känns inte alls okej. <br />
<br />
Jag tycker faktiskt att det är rätt intressant med ekonomi. Väldigt intressant. Om man förstår vad man gör vill säga. Om man har en "lärare" som förstår att man vill veta varför, inte bara hur. Just nu har en viss lärare sett till att hela den här kursen är en enda arg röra för mig. Tyckte att tentan, det var väl något han ändå inte kunde misslyckas med. Säkert. Det lyckades han med. Att misslyckas alltså. Glömde att sätta dit siffror som vi behövde använda oss av. Fick dom en bra stund inpå tentatiden. Rörigt och stressigt. Så summan av detta då. Intressant ämne (företagsekonomi) + dålig lärare = Frustrerad Susanna.<br />
Jag hann inte ens klart sista frågan. Hann inte korrekturläsa det jag redan hade skrivit. Fyra timmar av mitt liv till spillo. Dumma, dumma tenta. Om jag hade en pizzadeg just nu skulle den åka raka vägen ner i diskhon med en satansjävlapittorvar bakefter. (Ni som hört den historien förstår vad jag menar)<br />
<br />
Och tro nu inte att jag tappat hoppet. Just nu sitter jag och hoppas på alla änglar och andar och goda energier och gudar -allt som skulle kunna fixa den röran jag skrev idag.<br />
Så håll nu för bövelen tummarna för mig så jag slipper sitta med näsan i ekonomi böckerna hela december. Hårt!Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-65650763681199750042011-10-13T01:22:00.000-07:002011-10-13T01:22:44.183-07:00Det är så att man vill gråta.... ja eller dra någon i örat. Antingen eller. Fast jag tror inte att något av det hjälper. Det är tragiskt!<br />
<br />
Tro om det finns fler än jag som tycker att blivande föräldrar borde skaffa "barnkort". Typ körkort -fast för att få skaffa barn. <br />
<br />
Satt och tittade på nyheterna imorse och hör detta. Föräldrar som har sina barn på förskolor i Nordmaling klagar för att barnen ENDAST får vara på förskolan under tiden föräldrarna jobbar och under restiden till och från deras arbetet. ENDAST! <br />
<br />
En fråga till dessa föräldrar, varför skaffar du barn om du inte vill vara med dem? Inte ens när du inte jobbar?<br />
<br />
De pratar med en "pappa" som säger att man kan inte sitta och leka mamma, pappa, barn hela dagarna. Man måste ju städa, tvätta, handla, renovera och så vidare. Han vill att barnen ska vara på förskolan så att de utvecklas och så att de är i en bra miljö.<br />
<br />
Snälla rara lilla "pappa" du är säkert mer än varmt välkommen att delta i den<em> pedagogiska</em> och <em>utvecklande </em>miljön som finns på förskolor. Så att du vet vad du talar om. <br />
<br />
Jag vill inte på något sätt nedvärdera personalen på förskolorna eller deras arbete, de är fantastiska och gör ett strålande jobb! Men att tro att barn i så stora barngrupper som det är nu, "storbarnsavdelningar" med grupper upp till 30 barn på samma avdelning, eller "småbarns" avdelningar med 15 ettåringar på samma avdelning -med 3(!) vuxna, har det bättre på förskolan än hemma- det tycker jag är galet! Såvida inte du är en en så urusel pappa att du kanske slår dina barn eller knappt vet vad de heter för att du är full dagarna i ända.<br />
<br />
Dina barn förtjänar att få vara med dig, och du förtjänar att få vara med dem. Barn är bland det underbaraste som finns och om du inte inser det så tycker jag att det är underligt att du valt att skaffa barn. <br />
<br />
Jag anser att alla barn som BEHÖVER vara på förskolan förtjänar att få en så bra tid där som möjligt. De ska få den uppmärksamhet och den kvaliten som alla förskolelärare och barnskötare kan ge. Men de som lämnar barnen där i tid och otid, för att åka och handla, renovera eller städa drar ju ned denna kvalité för alla. Det är omöjligt att hålla samma kvalité i verksamheten när man har 15 barn som när man har 25. I alla fall om man inte ökar bemannigen eller förändrar hela verksamheten i fråga, men det gör inte kommunen i första taget. <br />
<br />
Jag förstår att kommunen måste hålla budget, och det gör de rätt i. Jag tycker inte att mina skattepengar ska gå åt barnvakt till dina barn för att du inte vill ha med dig dem när du åker och handlar eller för att du inte vill leka mamma, pappa barn. Då skulle du tänkt på detta innan du tog dem till världen. Mina skattepengar ska gå till de som är sjuka och behöver dem, till en barnomsorg för de som behöver den med en kvalité som vi kan vara stolta över och en äldreomsorg som är något att hurra för, inte att vara rädd för. Mina skattepengar ska inte gå till din barnvakt. <br />
<br />
Kortfattat. Ditt/dina barn förtjänar bättre. De förtjänar att du ska vilja vara med dem. Jag tror inte att du är en ond människa, du förtjänar att få njuta av att vara med dina barn. De barn som är på förskola förtjänar den bästa förskolan de kan få. Sists och minst, men ändå: jag förtjänar mer för mina skattepengar.<br />
<br />
Vad vet man allt kanske är annorlunda i Nordmaling? Deras barnomsorgen kanske inte fungerar på samma sätt som på andra ställen. I sådana fall reservera mig för eventuella fel i beskrivningen ovan. Men annars. Dra dig själv i örat människa och skärp dig!Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-15275118633038110072011-10-07T01:52:00.000-07:002011-10-07T01:52:18.103-07:00LedigMed stor L. Ingenting ska läsas, inga uppgifter ska skrivas och jag har inga föreläsningar. Dagen efter tenta - den bästa, bästa dagen. Ungefär som en fredageftermiddag för er som jobbar måndag-fredag. Nu är jag ledig och har inte en massa saker som jag bör göra. Ingenting!<br />
Eller i och för sig har jag en liten lapp med ärenden som jag bör fixa. Jag behöver köpa fingervantar, det är skitkallt att gå på morgonpromenad numera! Behöver köpa nya gardiner till vardagsrummet, jag har inte sett Lester klättra i de som sitter uppe nu på ett tag så jag hoppas att de nya klarar sig. Sist men inte minst så behöver jag köpa nya hårsnoddar. Det är Lester som ordat det också. Jag vet inte om han gömmer dem någonstans och jag dammsugat upp dem, eller om han helt enkelt äter upp dem. Galen i hårsnoddar är han i alla fall. Just nu så har jag bara EN (som jag vet var den är).<br />
<br />
Men helt ärligt så behöver jag inte ordna det<em> idag</em>. Jag klarar mig nog på en hårsnodd till imorgon, mina kattgardiner kan nog sitta uppe en dag till och jag får väl ta vinterhandskarna imorgonbitti. Nu ska jag bara vara ledig och njuta! Kanske sätta i gång "Dyngkåt och hur helig som helst" och bara krypa ner i soffan med mina pälsmonster. Har förresten hört att filmen "Bridesmaids" ska vara bra också.. Kanske kan fixa den till senare. Och lite surisar. Fast det får nog vänta till ikväll så jag fixar ett träningspass först. Vilken morot! <br />
<br />
Nä nu ska jag återgå till min ledighet. Wiho!Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-53816916855374369042011-10-05T11:40:00.000-07:002011-10-05T11:40:10.768-07:00Valet stod mellan träning, eller träning.Jag valde- träning!<br />
Satt hemma och klockan började närma sig 16.30. Less på böcker och anteckningar, less på att tänka. Valet stod mellan att antingen sitta kvar och träna inför tentan (ungefär som att man skulle lära sig någonting så där i sista stund!) eller att cykla upp på tenton och träna. Eftersom jag spenderat rätt mycket tid på just pluggandet nu senaste tiden valde jag att cykla upp och träna på tenton istället. Två pass. Shake it och Afro. Så underbart härligt, men framförallt välbehövligt. Två timmar total bortkoppling av hjärnan. Jag älskar dans! Har alltid gjort, och kommer alltid att göra det. Finns ingenting som får mig att slappna av så mycket, meditation på hög nivå. Min form rekreation. Känna varenda taktslag och låta kroppen göra precis vad den vill. I LOVE. <br />
Jag är fullkomligt övertygad om att jag gjorde rätt val. Nu sitter jag här. Avslappnad och lugn. Rysligt taggad inför att skriva tenta imorgon. Japp, så är det.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-24371679129111192932011-10-04T09:42:00.000-07:002011-10-04T09:42:32.839-07:00TentabubblaJust nu befinner jag mig i en sådan, en riktigt rund och fin tentabubbla. Synd bara att allt åker runtrunt här inne.<br />
<br />
Jag tycker att det mesta vi läser om är intressant, väldigt intressant faktiskt. Jag ligger ofta och funderar över en massa saker. Hur mycket det kan löna sig att anställa fler medarbetare på Markus jobb och hur Ivan skulle kunna marknadsföra solänget på ett fantastiskt bra sätt. Det är mitt sätt att lära mig själv, förstå vad alla konstiga begrepp betyder. Att bara läsa i en bok ger mig ingenting. Möjligtvis kan jag lära mig texten i boken utantill, men det är sjuukt tråkigt. Nä, jag vill göra allt till mitt eget. Sätta in alla begrepp i min egen lilla fantasivärld och klura lite. Då förstår jag. Förhoppningsvis.<br />
<br />
För tillslut (på torsdag) kommer ju den där dagen då jag visa allt jag lär mig. Tentamen. Och då helt plötsligt så blir jag orolig över att jag kanske inte klurat på RÄTT begrepp och att jag kanske har tänkt helt GALET! Så då måste jag läsa böckerna om och om igen för att försäkra mig om att jag inte missat något eller missuppfattat något. <br />
<br />
Tror ni att jag blir klokare? <br />
Haha. Nope. Jag skulle vilja säga att jag blir sjuk i huvudet. Nu förstår jag helt plötsligt ingenting och allt bara snurrar runt runt i den här bubblan. All information får sån fart här inne att den bara snurrar snabbare allt eftersom. <br />
Därför har jag nu beslutat att lägga ner tentabubblan för idag och krypa in i den imorgon istället. I hopp om att allt snurrande ska ha stannat av. Håll alla tummar och tår!Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-43524871635242912062011-09-28T11:36:00.000-07:002011-09-28T11:36:07.847-07:00Jag lyssnade.... på Emma och Tobias och gick till rygg- och muskelakuten igår. Naprapaten där justerade mitt bäcken. Det kändes vill jag lova. Men det var ingenting mot för vad jag kände i söndags, så det var lätt värt det. Om det nu funkar vill säga. (Jag både tror och hoppas att det fungerar) <br />
Jag har inte alls haft lika ont idag. Jippie! Vågade till och med gå en lite promenad ikväll, och det var så underbart skönt. Hösten är rätt härlig ändå. Jag njöt av varje andetag, tog dem djupt och länge så att höstluften riktigt fick springa rakt in i hjärtat. Ryggen kändes rätt bra hela vägen, så jag vågar mig nog ut imorgon igen. Naprapaten sa ju att jag skulle promenera, det var bara bra att röra lite på sig. Styrketräningen skulle dock få vänta till nästa vecka, efter mitt andra besök så att säga. <br />
Jag har fortfarande ingen direkt styrka att hålla upp ryggen om jag ska böja mig vilket är liite irriterande. Men, lite mer benträning har väl aldrig skadat. Är bara inte van att behöva böja på knäna för att nå golvet, vad är det för fånerier. Hur omständigt som helst!<br />
Men jag har bestämt att det får vara både fånigt och omständigt, om det är vad som krävs för att vekryggen ska bli bra så då är det väl så.<br />
<br />
Jag tror att det är Marie som har patent på begreppet vekryggen, men efter helgen är jag nog beredd att hålla med henne. Hädanefter heter det vekrygg och inte ländrygg. I alla fall till den dag jag har tränat upp den riktigt ordentligt.<br />
<br />
Nä nu ska här hoppas ner i badet. Då blir det ett lagom långt bad tills Markus kommer hem och får hjälpa mig upp. Clever woman.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-85345279304676186172011-09-26T12:18:00.000-07:002011-09-26T12:18:06.181-07:00Det fortsätter..Förbannade rygg. Eller så kan man ju inte säga! Både Sanne och jag har ju kommit fram till att man måste behandla strulande datorer, ryggar, mobiltelefoner och så vidare extra snällt. Smeka sakta och säga <em>lilla underbara fantastiska (exempelvis-) rygg, nu vill jag att du fungerar</em>. Provar det istället.<br />
<br />
<strong><em>Underbara, starka, friska, fantastiska, superduper duktiga rygg, nu måste du sluta göra ont. Jag vill att vi ska få gå ut och springa lite. (tänkte på rosa hjärtan när jag skrev det där också, väldigt viktigt!)</em></strong><br />
<br />
Ni förstår, mina ben springer men jag kommer ingen vart. Jag kommer på mig själv med att ligga i sängen och fantisera om att hoppa, studdsa, dansa, springa, träna- och jag kan nästan ta på den där härliga känslan. En blandning av svettigt, roligt och jobbigt. Känner mig frisk! Men så när jag kommer tillbaka till verkligheten. Går runt, runt här hemma. Vingligt är det, och ont gör det. Inte alls så frisk längre. Äh. Räknar med att det ska gå över fort. Onsdag ska jag var frisk, fri och full av energi!<br />
<br />
Eller åtminstonde kunna plocka upp om jag tappar ut min väska precis innanför dörren och det ligger kontokort, pengar, hårspännen och nycklar runt hela golvet. Och slippa gå och titta på Knuts uppkastade hårbollar en hel dag för att jag inte når att torka upp. Onsdag blir en bra dag.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-36634656520558750712011-09-25T07:13:00.000-07:002011-09-25T07:13:42.978-07:00En dag i ynkhetens tecken.Igårmorse vaknade jag och hade ofantligt ont i ryggen. Kunde inte riktigt kliva upp själv så Markus fick hjälpa mig. Under dagen kändes det bättre och jag trodde att denna släng av ryggvärk var ett minne blott. Ack så jag bedrog mig.<br />
<br />
Igår när jag skulle lägga mig kunde jag inte hitta ett enda sätt att ligga på utan att det gjorde ont. Samtidigt kunde jag inte vända mig själv. Resultat: Markus fick med väldigt stränga instruktioner hjälpa mig samtidigt som jag låg och ojade. Det hela slutade med att vi fick ge oss efter att ha testat alla tänkbara sovställningar och jag somnade (tillslut) trots att det gjorde ont. <br />
Vaknade imorse av att jag försökte lyfta ett ben och då kändes det som att hela kroppen skulle sprängas i bitar. Grattis. Ännu en dag i ynkhetens tecken. <br />
Jag försökte, Markus försökte, vi försökte. Kunde inte ens sitta upp på sängkanten. Panik! Förutom att allt gjorde ont och att det gick som stötar genom kroppen så mådde jag illa. Vet inte om det är mitt ständigt för låga blodtryck som gjorde det, eller om det var värken. Men så fort jag satte mig upp så svartnade det framför ögonen och jag trodde att jag skulle spy. <br />
<br />
Jag gråter. Gråter för att det gör så ont, jag vill inte ha ont känna mig ynklig, jag vill inte ligga i sängen hela dagen, jag vill gå på muskelpass imorgon och jag VILL gå och kissa, nu, genast.<br />
<br />
Efter mycket samarbete och en citodon tog jag mig upp ur sängen två och en halv timme efter att väckaren ringt. Jag behöver nog inte gå in på hur lång tid det tog att ta sig från lillstugan ute på gården och in i huset.<br />
<br />
Jag säger det bara en gång. Håll för tusan tummarna att jag slipper det här imorgon!<br />
Tur att jag har en prins som har mer tålamod än någon annan jag känner och som väntar, lyssnar, väntar ännu mer, lyfter och hjälper. Drar lite här och lite där och ordnar allt så bra det bara går.<br />
Min bara min.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-82158668308630121562011-09-23T02:12:00.000-07:002011-09-23T02:12:52.315-07:00Freedag!Vilken fredag!<br />
Vaknade redan 04.30 imorse eftersom jag var sjukt rädd att försova mig till spinningen klockan sju. Låg och funderade över hurvida det var dags att kliva upp eller tvångsliggakvar när klockan började närma sig halv sex. Jag vet inte om jag hann somna om, men jag vaknade i alla fall när larmet ringde tjugo över sex. Det känns alltid så underligt när man precis håller på att somna och väckaren ringer. Ungefär som att man stör kroppen när den håller på med något jätteviktigt. Jag får alltid lite hjärtklappning och känner mig väldigt underlig. Aja. Upp ur sängen och packa en liten träningsväska, dricka jack3d (i loove it), hoppa upp på cykeln och iväg. <br />
<br />
Spining 45 med (världens?) sämsta spinninginstruktör. Jag hade inte hört någon av låtarna tidigare och det enda hon sa var "nu kan ni öka <strong>om ni vill</strong>" och "den här låten får ni cykla som ni själva vill". De få gångerna hon sa något vill säga. Jag hade lika gärna kunna spinna själv tillsammans med Rebecka. Dåligt! En spinninginstruktör ska ha 1. Bra musik. 2. Vara peppande. 3.Ha ett pass som innehåller någon form av variation. Det här innehöll....ingenting av det! <br />
Hursomhaver, svettig blev jag så det får väl vara värt det ändå. <br />
<br />
Nu till det bästa! Tenton serverar frukost på fredagar efter spinningpasset, hur fantastiskt är det inte? Inte någon halvdan hemma-frukost utan riktig hotellfrukost. Nybakat bröd (olika sorter givetvis), hårt bröd, många olika sorters pålägg, ägg, sill, havregrynsgröt med olika fröer och grejs, hemmagjord musli, fil, mjölk, våfflor med vispad grädde och sylt. Kaffe och massor av olika sorters teer. Gott!<br />
<br />
Väl hemma igen har jag hunnit städa, tvättat två tvättar och skrivit komihåg lista på vad vi ska ha med till Övik. Ikväll ska jag ut och äta med Eva (hoppas jag hunnit bli hungrig till dess).<br />
<br />
Känner mig något "uppe i varv" nu, skulle vilja dansa omkring som Happy feet här hemma. Får försöka hitta på något..Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-61584033678955680662011-09-13T07:46:00.000-07:002011-09-13T07:46:06.591-07:00Höst....och det känns i hela kroppen. Rutinerna börjar rulla igen, regnet öser ner (varje dag!) och luften känns så där ren som den bara gör då hösten slagit till. Och här i Umeå blåser det så man tror att taket ska lyfta! Jag är så besviken, det inte går en dag utan att det blåser storm ute. Enligt mig alltså. Sommar, höst, vinter, vår, jag älskar verkligen den här staden. Alla fina cykelvägar, grönområden, trevliga människor, universitetet.. men detta förbannade blåsväder. Varför inte bygga om hela staden till ett vindkraftverk och tjäna en slant? Det tycker jag skulle vara en bra idé.<br />
De dagar man endast vill vara inne så är det i och för sig bra, för då behöver man inte få dåligt samvete över att man inte går ut och njuter av vädret. Det är väl fördelen. Jag har rätt få sådana dagar så därför gynnar det väl inte mig kanske, men jag kan ju intala mig det i alla fall. <br />
<br />
Jag har funderat över en sak. När ska jag få tid att "lustläsa" en bok nästa gång?! Helt ärligt?<br />
I somras läste jag Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst", vilket var ett fantastiskt bra beslut. Läste ut den på en dag och tyckte den var toppen. Men nu, när skolan drar igång igen då försvinner alla "lust-läsar" tankar och istället så får jag tvångsläsa. Tvångsläsa kurslitteratur och krångliga artiklar på engelska som egentligen är skriven för gamla gubbar och gummor som har ägnat sitt liv åt att forska inom området. Missförstå mig inte nu, mycket<strong> </strong>av det jag läser är intressant men- jag har inte fått välja det själv. Och det är stor skillnad! Kollade igenom några böcker som vi läste förra hösten igårkväll, och jag vill genast sätta igång och läsa. Lustläsa. Läsa för att jag vill veta mer och för att jag har valt det själv. Men som att det kommer hända? Chansen är minimal. Först på listan står alla tvångsläsarböcker, och när de är utlästa så kan de vara bra att läsa dem en gång till. Sen tentar jag av kursen och har jag tur så kanske det är en <strong>hel</strong> helg som jag blir ledig och tvångsläsningsfri. Men då kräks jag av blotta tanken av att läsa så då hittar jag på något annat istället. Jag får skriva upp den där boken på lustläsarlistan inför nästa sommar. Så får det bli.Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-85342276529675733112011-08-06T03:09:00.000-07:002011-08-06T03:09:47.219-07:00GulltussarJag och Markus äger världens sötaste, och vildaste, gulltussar. När Markus jobbar sina längsta arbetsdagar så är jag innerligt tacksam för de små liven. De är inga människor, nej. Men det är så härligt med lite sällskap. De står på kö för att få ligga (eller stå och trampa) på min mage. Lester ger en lite lätt massage medan Knut i princip försöker magpumpa mig. Men det är ju tanken som räknas, så jag är lika glad för det. <br />
Ibland känner jag mig som Lotta på bråkmakargatan då hon rymt hemifrån. Där sitter jag i Tant Bergs uthus på vinden och sjunger "Då tänder jag mitt lilla ljus, då har jag ingen mer än katten". Man sjunger ju i och för sig att detta är på natten, men jag känner igen mig ändå. Oftast känner jag så då jag saknar alla som bor (hemma) i Övik, spontan kaffedrickning och påhälsning. <br />
<br />
Då är det bra att ha två katter som hittar på bus. Jag tror att de har en konspiration. Varje dag hittar de på nya bus, och nästan jämt så hjälps de åt på något underligt sätt. Knut vet precis hur man öppnar strumplådan och det gör han så gärna. Medan han gräver ner sig där så tar Lester hand om alla strumpor och springer och lämnar dem lite varstans. När jag bäddat sängen så drar Lester bort överkastet på halva sängen och dit går Knut och lägger sig för att gosa. Köksbordet är en given busplats. Dit söker sig båda för att ligga och brottas med varandra. Då är de liksom i rampljuset med en gång. Sedan sätter de sig på var sin sida om mina blommor och äter som om de var kor båda två. Vilda och söta på samma gång. <br />
<br />
Om du frågade mig igårkväll(..läs natt för min del) hade jag nog bara gått med på att det var vilda. Efter 24 tog Lester och grävde ur mitt blomsterarrangemang som jag fått av Marie. Det var mossa överallt! Fram med damsugaren och städa. Jippie! Efter en halvtimme hör jag "krasch" och sen ett konstigt "rinnande" ljud. Då var det Knut som rivit ner den stoora vasen med liljor som stod i köksfönstret. Vattnet forsade ut över bordet, ner på mina<u> stoppade tygstolar</u> och helt plötsligt hade vi en jättesjö sjö inne i köket. Känslan då? Jippie igen. Eller inte.<br />
<br />
Men när jag vakande imorse och båda två ligger i sängen på rygg mellan mig och Markus och snarkandas<em> (ni vet så där lite sött och sövande, inte högt och störande)</em>. Då var den där "icket-jippie" känslan som bortblåst och jag var bara glad.<br />
<br />
Lägger upp en film på Lester där han försöker snutta på en garnstump som han rivit fram på soffan. Tyvär hann jag inte få fram mobilen medan han stod och sög som mest, men det syns nog vad han försöker göra ändå.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='320' height='266' src='https://www.blogger.com/video.g?token=AD6v5dxeX_F1cmahTOrvcPZBYG44ZweemSvJp_eW7f2iHAnu24UlpjO-6WjkpbbRKrFOEch_XKGBLO_B5XuWQxVJ' class='b-hbp-video b-uploaded' frameborder='0'></iframe></div>Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-12564767976398327522011-07-14T13:22:00.000-07:002011-07-14T13:22:19.711-07:00Kalla fötterI dubbel bemärkelse. <br />
<br />
Nummer ett:<br />
För att jag är förkyld och överlag tycker att det är jättekallt. Svörvlar och hostar, proppar halstabletter och alvedon. Tycker synd om mig själv. Både för att jag inte får sova(dumma hosta) och för att jag inte får träna! Tiden går i snigelfart när Markus jobbar tolvtimmars och jag är sjuk. Skulle vilja snabbspola men tyvär går det inte. Tur att både Rebecka och Eva kunde underhålla mig lite i veckan, annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till. <br />
<br />
Nummer två:<br />
Jag kan aldrig kan bestämma mig. Vi var och kikade på en bostadsrätt idag. <br />
Fin? Ja. <br />
Bra pris? Ja. <br />
Bra läge? Ja. <br />
När jag gick där, både i själva området och i lägenheten, så såg jag faktiskt mig själv bo där. Tillsammans med Markus och Knut -of course! Men så när jag kommer hem och vi börjar kalkylera så får jag kalla fötter.. Som vanligt.<br />
<em>Meen, såg inte toan lite konstig ut, vill vi verkligen bo på tredje våningen, måste jag börja gå i trapphus(hemska tanke att träffa andra människor), en riktig uteplats är väl ändå bättre än en ballkong?</em> Nackdelarna jag la fram vid diskussionen var många. <br />
Innerst inne vet jag nog inte själv vad jag vill.<br />
<br />
Hyresrätt vs bostadsrätt? Träning på gym eller salsa? Rött hår eller kanske brunt hår? Nu sparar jag ut håret men för bara något år sedan åkte allt av. Förresten så var det vitt då. Och krulligt, riktigt afro.<br />
<br />
Jag kommer aldrig att bestämma mig för någonting. Gå genom livet lite sådär, vingligt- lite hit och lite dit. Men det är jag! <br />
Även om det må vara konstigt för alla runtomkring och i många fall kanske det är en nackdel även för mig själv, så är jag bara så. Jag försöker se det som att mina turer fram och tillbaka faktiskt kan vara bra. Jag får ju se saker från så många olika vinklar, träffa olika människor och förhoppningsvis lära mig massor! Till exempel så har jag lärt mig att man får ändra sig. När det gäller nästan vad som helst! Hur många beslut är det inte som genomförs bara för att man inte vågar erkänna att man tänkt fel? Stoltheten går före visheten, innan den hinner ikapp vill säga..Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-46430668305112321342011-06-22T08:21:00.000-07:002011-06-22T08:21:27.881-07:00Rekreation!Som ni har märkt har jag knappt varit synlig varken här på bloggen, facebook eller hemma den senaste tiden. Detta beror på att vi har haft världens semester! <br />
<br />
Efter en tid i Övik med lite jobb och sedan besök hos syster i Bredbyn så åkte vi söderut. Därifrån tog vi en kryssning till finland fram och åter innan vi avverkade stockholm. <br />
<br />
Tidigare har jag alltid längtat efter att få åka hem från huvudstaden, nu vill jag flytta dit! Skulle kunna åka imorgon om möjligheten fanns. Så intressant att bara se på allt och alla. <br />
<br />
Stockholm är nog det enda stället i Sverige där man kan åka eco-cab, dvs. sådana som finns i thailand. Föraren cyklar och passagerarna sitter bak under ett litet tak. Bra benträning den chaffören lär få! Jag undrar om man kanske kan be om att få byta plats med honom?<br />
<br />
Det är nog också det enda stället där man ser unga män gå klädd i gubbrutiga skor med matchande paraply, inte illa pinkat. Eller? Ska jag vara ärlig så såg det hemskt ut. Tror att den väldigt välkammade frillan var den lilla detalj som fick utstyrseln att bli lite föör mycket. I alla fall för min smak.<br />
Men det är så roligt! Att bara sitta där och glo. Människor, massor av människor. Så lika men ändå så olika. Underbart!<br />
<br />
Förresten vet ni hur många skoaffärer det finns i Stockholm?!'<br />
<br />
Har lagt upp bilder på facebook istället för här. Programmet vill inte som jag vill och gör bilderna jättemörka..Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-24700271319820758692011-06-08T13:10:00.000-07:002011-06-08T13:10:28.893-07:00Sommar och sol..och solbränna!<br />
Imorse fick jag för mig att dra ut Markus i solen, tänkte att nån gång måste han ju lära sig att det är skönt. Packade kaffe och pastasallad, citronvatten och några nedpackningsbara sällskapsspel. Hade siktet inställt på en heldag på stranden. Sola, äta, spela spel, bada och jag hade ju självklart tänkt sova lite också. Jag vet ingen som är lika bra som mig på att sova i solen, det är så underbart skönt! <br />
<br />
Efter fyra timmar gav vi upp. Och så här i efterhand tycker jag nog att det var klokt. Från att ha sett helt opåverkad ut av solen till att mer eller mindre matcha vår röda filt hemma så tycker jag ändå att Markus stod ut tillräckligt länge. <br />
På väg till stranden frågade jag lite snällt om vi skulle stanna och köpa lotion med solskyddsfaktor, men icke. Skulle inte jag ha så ville inte Markus ha. Jag tror att han ångrat sig nu.<br />
<br />
Där ligger han i soffan med hy som är röd och blank. Stackare. Till och med fötterna är brända och de har till och med svullit upp lite. Mitt uppdrag att försöka få honom att älska solen lika mycket som mig har nog inte fått så bra resultat som jag önskade. Men jag håller fortfarande tummarna!<br />
<br />
Tycker faktiskt<em> liite</em> synd om mig själv också, jag som hade siktet inställt på Salusand imorgon. Har en känsla av att jag får tänka om. Kanske räcker det om jag lägger mig på lill-bryggan i Tävra och sover middag. <br />
<br />
P.S. Har förresten avslutat kvällen med spinning och det var precis lika skönt som vanligt efteråt. Det är verkligen ett hett tips till er som vill få en härlig trött och nöjd känsla i kroppen. Endast jag och Emma var där, tappra spinnare. Tur att vi har varandra i alla fall!Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5113711815259517120.post-81835477303311447452011-06-03T07:14:00.000-07:002011-06-03T07:14:50.655-07:00Akta dig för..Akta dig för tanter med stavar! Har idag kommit fram till att sådana är ordentligt farliga. Måste genast redigera min <em>"Akta dig för"-</em>lista.<br />
<br />
På väg hem från skolan, funderandes över sommarlov och härliga tider så gick hon bara där -faran av alla faror. Kunde se henne långt fram efter gångvägen och studerade länge hennes (minst sagt)annorlunda gång. Varje steg hon tog följdes av ett svingande med armen OCH staven, rakt ut åt sidan! Först höger, sen vänster, sen höger igen. Funderade över vilken sida som var säkrast att göra min omkörning på och hann ändra mig mer än en gång vill jag lova. Ringde på cyckelklockan för att göra henne uppmärksam på att jag skulle passera och sedan tog jag fart. Full fart förbi! Och vad händer?! Jo TantaLisa fortsätter att svinga sina stavar. Hit och dit.. Jag tvärväjar ner i diket och upp igen, hon var sååå nära att köra in staven i hjulet. Dumma tant. Helt obrydd var hon också, verkade inte alls förstå att hon var i vägen.<br />
Nä mina vänner om det är något ni ska tillägga till er<em> "Akta dig för"-</em>lista så är det tanter med stavar.<br />
<br />
Om ni har missat det så är de andra viktiga sakerna att akta sig för:<br />
<ul><li>Gubbar som bär keps och kör bil. De är riktiga trafikfaror.</li>
<li>Tjädrar. Det är en fågel, behöver jag tillägga mer?</li>
<li>Lastbilar. </li>
</ul>Det var nog allt tror jag. Möss är i och för sig äckliga, men inte farliga, därför kvalificerar de inte in sig på topplistan. <br />
<br />
Trevlig helg!Susannahttp://www.blogger.com/profile/17163978003317468831noreply@blogger.com0